Bara tanken på att höra “Stilla Natt” i en smäktande överdådig version kan ge dig kväljningar. Men det finns också bra julmusik, noterar Erik Hillbom. 

Erik Hillbom.

I december går det nästan inte att undvika dem. De hörs överallt där du befinner dig, i radion, i butikerna och på tv. Jag syftar naturligtvis på julmusiken som dyker upp i skivhyllorna när det barkar mot jul. Ofta handlar det om etablerade artister som ger ut sina egna versioner av de klassiska jullåtarna som getts ut i ungefär 200 versioner tidigare. Ofta iklär sig artisterna i fråga på skivorna en stor, varm och vad som ska föreställa en fantastiskt mysig ulltröja.

För lyssnaren är det bara att välja, antingen köper man hela konceptet, eller så förkastar man det. Antingen plockar du själv fram den där fantastiskt mysiga tröjan som du en gång fick av mormor och placerar dig framför den öppna spisen med en glöggkopp i handen. Eller så smakar glöggen för sliskigt och själva tanken på att höra “Stilla Natt” i en smäktande överdådig version ger dig kväljningar.

Själv har jag en ganska ambivalent inställning till julmusik. Den plastiga “trycka ner myset i halsen”-musiken ställer jag mig skeptisk till. Men det finns också riktigt bra julmusik. Här är några nya och gamla låtar som jag själv kommer lyssna på i december:

 •  Christmas Card From a Hooker in Minneapolis av Tom Waits.
•  A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss)
av Glasvegas
•  Snart kommer änglarna att landa
av Ulf Lundell
•  Maybe This Christmas
av Ron Sexsmith
•  Årets julklapp
av Mauro Scocco

ERIK HILLBOM