Det finns ingen yrkeskår i Sverige som uttrycker lika mycket ångest – över en helt och hållet självförvållad belägenhet – som skådisarna, menar Gustav Borsgård.

Gustav Borsgård.
Gustav Borsgård.

I december kan vi glädja oss åt att få se nationalklenoden och superkroppen Mikael Persbrandt gestalta en björn i den andra delen av Peter Jacksons ”Hobbit”-trilogi. Persbrandt har alltså inte blivit bortklippt, vilket han tydligen blev ur förra delen.

ATT BLI KORTKLIPPT behöver visserligen inte innebära att loppet är kört – Persbrandt hade alltid kunnat skriva en ledsam bok om hur jobbigt det är att vara en eftertraktad skådespelare, vilket Michael Nyqvist gjorde i Dansa för oss (2013) när det visade sig att hans skurkroll i Mission Impossible 4 blivit något decimerad.

DET ÄR INTE OFTA jag upprörs av saker och ting, men när jag besöker bokhandlare och ser Nyqvists självömkande anlete på omslaget till Dansa för oss så är det som att något brister inuti mig. Jag kan inte undgå att häpnas över denna totala avsaknad av självdistans, som jag får för mig att svenska teaterskådespelare lär sig odla från ett tidigt stadium.

DET FINNS INGEN ANNAN yrkeskår i Sverige som gnäller så mycket över hur jobbigt de har det, som uttrycker lika mycket ångest över en helt och hållet självförvållad belägenhet, som just skådisarna. Hela deras skrå framstår för mig som ett gäng morgongriniga bagare.

GUSTAV BORSGÅRD