Pseudonymens syfte tycks ha genomgått en grundläggande förändring, från tvingande nödvändighet till slapp PR-kupp eller feg gardering, noterar Max Power.

Gustav Borsgård.
Max Power.

Pseudonymen tycks ha fått ett uppsving i samtidens litteratursverige. För något år sedan uppstod en buzz kring deckarpseudonymen Lars Kepler, och mot slutet av förra året fick vi stifta bekantskap med såväl Lucifer (Carl-Johan Vallgren) och Michael Mortimer (Daniel Sjölin och Jerker Virdborg).

PSEUDONYMENS SYFTE tycks dock ha genomgått en grundläggande förändring. Där Victoria Benedictssons manliga alter ego ”Ernst Ahlgren” var en nödvändighet för att bli tagen på allvar i 1800-talets Sverige är samtidens pseudonymer dels slappa PR-kupper, dels ett knep för att slippa bli tagen på allvar, om man som författare vill skriva en kommersiell roman utan att behöva förlora finlitterär kredd.

NÄR SJÖLIN OCH VIRDBORG – efter att ha avslöjat sig om männen bakom ”Michael Mortimer” – känner sig tvungna att skriva ett försvarstal i SvD där de med en skamsenhet som tar sig uttryck i ilska strider för sin rätt att skriva kommersiellt, ja, då skäms jag å deras vägnar för att de inte bara kan stå för att de vill skriva en genreroman.

MEN FRAMFÖR ALLT blir jag sugen på det här med anglicistiska pseudonymer. Kanske skulle man prova det greppet när man skriver kulturkrönikor? Ett pikant litet namnbyte som dels drar ögonen till sig, dels fungerar som skottsäker väst ifall någon läsare tycker att krönikan saknar riktning.

MAX POWER