Det är fjärilar i magen, stilande, storhetsvansinne och helspända nerver som florerar i klassrummen, på campus och på Jodel. Jenny Pira gillar det.

Jenny Pira.
Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.

Första veckorna har gått och campus kryllar igen av ambitiösa, fokuserade, ännu entusiastiska studenter hungriga på kunskap. Vi är ansvarstagande individer som målmedvetet följer den akademiska vägen mot karriär och fullbordat vuxenliv där ”frihet med ansvar” är den dominerande religionen att eftersträva, uppnå och fullfölja till livets ände.

Med det sagt så finns det ändå en del inom oss kvar som suktar efter kravlösa dagar och händelsefulla nätter. En kvarglömd fossil som nostalgiskt drömmer tillbaka till tiden i högstadiet och friheten utan ansvar. Minnena av ett rikt känsloliv, konsekvenslösa val och harmlös dramatik är rester som rotat sig i hjärnbalken så till den milda grad att varannan temafest är just ”high school”.

Jag använder en app som heter Jodel. Den utvecklades för att universitetsstudenter skulle kunna posta anonyma inlägg om campus, lite som en digital version av väggarna på skoltoaletten. Det blir som ett gemensamt arkiv av studenters upplevelser och tankar. Det som fascinerar mig är att vi i mångt och mycket tänker och känner precis som vi gjorde under högstadiet.

Det slog mig hårdast under första dagen på terminen detta år. Sista året är påbörjat och helt plötsligt var jag inte universitetsstudent längre, utan niondeklassare: störst, bäst och vackrast på skolan. Kort därefter stöter jag på en spretig tjej med hörlurarna runt halsen och musiken på högsta volym, en annan kastar papper i hörsalen. Samma timme hör och läser jag om alla snyggingar på campus och någon annan berättar att den delar klass med sin gamla crush och det är ”så himla pinsamt!” Så pinsamt som det bara kan bli när man är ung och kär.

Alla karaktärer och känslor, ja, till och med ordförrådet är nästintill densamma som när vi gick i högstadiet. Det är fjärilar i magen, stilande, storhetsvansinne och helspända nerver som florerar i klassrummen, på campus, badrumsväggarna och på Jodel. Jag kan inte säga annat än att jag fullkomligt älskar det och hoppas att dessa känslor varar livet ut. De ger energi, spänning och periferi till den något tunnel-liknande vardagen som studier annars ibland kan kännas som.

Jag låter Jodel och campusrykten krydda min vardag och hoppas att vi aldrig går ut nian igen.

Jenny Pira