Jag märker hur viktigt det varit för mig få en viss distans mellan plugg och att vara hemma. Speciellt när ens hem, helt och hållet, blivit till ens ständiga arbetsplats, skriver journaliststudenten Angelica Säfvenberg.

Jag minns när jag först fick höra att det enbart är distansundervisning som gäller. Jag kan nog inte varit den enda som lyssnade på när regeringen kom med rekommendationen. Det här kommer inte påverka mig alls tänkte jag först. För jag har ju redan testat på att plugga en del hemma, det är ju som en del av studentlivet känner jag. Men hur har det egentligen varit att plugga på distans, i och med coronaviruset?

Det känns konstigare än vad jag först trodde att det skulle göra. Tidigare hade jag nog lätt tyckt att det bara hade varit skönt. Skönt att slippa köa till mikron, slåss om grupprum och att alltid behöva ta mig någonstans på morgonen. Men när en del av ens vardag försvinner, märks också hur tidigare obetydliga saker kan vara så betydelsefulla. Först nu vill jag inget hellre än att få tillbringa åtminstone någon dag i en av universitetets lokaler. Nu längtar jag helt plötsligt efter att få sitta i ett grupprum.

Trots att distansundervisningen inte pågått så länge och hittills bara påminner om mer hemarbete än vanligt, är det tröttsamt. Att allt måste ske på distans känns jobbigare när det är ett måste än när det sker på fri vilja. Men framförallt har det handlat om att mina rutiner blivit rubbade. Jag märker hur viktigt det varit för mig få en viss distans mellan plugg och att få vara hemma. Speciellt när ens hem, helt och hållet, blivit till ens ständiga arbetsplats.

Men även om det känns trist att min sista termin i princip kommer att spenderas på hemmaplan, tror jag ändå att jag kommer lära mig en del av detta. Jag kommer nog att lära mig mer att uppskatta det lilla, ta ansvar över min tid mer och sätta tydligare rutiner. Rutiner som jag till viss del tidigare haft men som jag kommer behöva formulera om den närmsta tiden. En dos självdisciplin kommer jag nog att få, som jag mer än gärna välkomnar.

Angelica Säfvenberg