Varje dag finns den där personen mitt framför mig. Hen som på ett så självklart spelar på alla maktstrukturer som någonsin funnits, skriver Julia Öhrling.

Julia Öhrling läser kulturanalys-programmet vid Umeå universitet.
Julia Öhrling läser kulturanalys-programmet vid Umeå universitet.

Jag minns en gång för länge sen när jag och en annan pratade om förebilder, samhällsutveckling och framtidsvisioner. Det kom fram att den här personen hade både en och två kränkande föreställningar om kvinnor, jämställdheten och mönster av makt. Såklart utifrån det filter hen såg sin omvärld genom.

PERSONEN VÄDRADE sina åsikter med sådan självklarhet bland annat över kvinnans bestämda roll i samhället och hur jämställdhetspolitiken bäst skulle organiseras. Det är inte en överdrift att påstå att hen formade en del av mig. Just där och just då.

NÄR JAG KRITISERADE hens förhållningssätt till mänskliga rättigheter som något absurt och fler av de historiska händelser som också format den här personens rätt att leva och älska, var det som om det gick rätt igenom. Tomt. Personen själv spelade på samma härskarteknik som hen själv utsatts för.

MEN VARJE DAG SEDAN dess finns den där personen mitt framför mig. I media, i föreläsningssalen och i bussen på väg hem. Hen som på ett så självklart sätt tar majoriteten av det fysiska utrymmet, blundar för hälften av sina medmänniskor och utan eftertanke spelar på alla maktstrukturer som någonsin funnits. Utan någon som helst tanke på alla de andra som ivrigt väntar på att få ta plats, prata eller utöva sin fulla rätt att älska.

SPIKEN I DEN berömda kistan blev när det inte kunde bli mer tydligt hur begränsad och luttrad jag var enbart på grund av mitt kön. Det här var kring förra året vid den här tiden när våren stod för dörren och vårkänslorna kröp fram lagom till internationella kvinnodagen.
Denna person bad mig ärligt sluta kämpa, sluta prata och sluta ödsla tid på frågor som stavas jämställdhet och mänsklig rättighet.  Jag fick höra att det inte skulle löna sig, att jag skulle tröttna.

MEN DET ÄR DAGS NU. Det är dags att de av er som känner igen er i den här storyn, överlåter halva utrymmet, halva rättigheten och halva möjligheten till oss andra som står bredvid i detta konstanta regn av misogyna och ojämställda praktiker. Det är dags att vi går från ord till handling, inte bara en speciell dag utan att vi för den här kampen, den här rörelsen alla dagar, på alla fronter och på alla arenor.

OCH SOM EN PÅMINNELSE om alla dem som genom historien kämpat för mina rättigheter, bör vi med samma respekt och mod fortsätta den feministiska kampen för jämställdhet. Överallt. Och som ytterligare en påminnelse om den ofta väldigt smala åsiktskorridor bör vi med absolut fördel bredda vår syn, lyfta vår blick och tillgängliggöra kampen för fler vidsynta röster.

DET ÄR NU DET ÄR DAGS. Det är nu det måste hända. Det är nu halva makten måste bli vår.

JULIA ÖHRLING