Farmorn tycker att jag ska flytta till Dorotea, men jag svarar att arbetsmöjligheterna är större i Umeå, eller i Skellefteå, eller de andra å-städerna vid kusten.

Cecilia Sandqvist läser journalistprogrammet i Umeå.
Cecilia Sandqvist läser journalist-programmet i Umeå.

Till och med en resurstjuv kan äcklas av Stockholm. Clara Lidström publicerade i augusti en krönika i Expressen om hur vår huvudstad livnär sig på kolonin Norrland. Inlägget delades friskt på sociala medier, och umeborna med flera liksom jag hade länken längst upp på sitt facebookflöde.

Missnöjet mullrar som åska i norr. Winter is coming” avslutade skribenten sin text, med en hänvisning till den ofantligt populära TV-serien Game of Thrones. Där möter vildarna i det kalla norr de rika, pengaindrivande hemvisterna i den varma södern.

Rysningen väckte vartenda uns stolthet på de som stolt sträckte på knotraden och kallade sig norrlänningar. Nu skulle allt vildarna i norr ta sig an bortskämda, bullriga Fjollträsk.

Kräv självständighet från de blodsugarna! Vägra skicka resurser dit ner! Mäklare på Östermalm, vad är det för fjollor? Nä tacka vetja riktiga karlar och fruntimmer som vet vad kams är för något.

Norrlandspatriotismen väcktes i såväl samiska högkvarteret Jokkmokk som kulturhuvudstaden vid kusten. De där jäkla stockholmarna där nere som bara tar från oss i norr, sa umebon. De suger ut det av värde och proppar in i sina yuppieliv på Södermalm, klagar på att folk tar bilen för att de allt är miljövänliga och har ett SL-kort och ingen bil.
Nä fy tusan.

Ett antal veckor senare bjuds kaffetår på samvetssår hemma hos ens fars mor och far. De frågar om journalistutbildningen. Lugnet ligger likt ett tungt överkast över Dorotea. En Västerbottens-Kuriren ligger på bordet uppvikt, fylld med nyheter osande färska. Uppslaget berättar om mina kvarter i centrala Umeå.
– Vi ska sluta prenumerera, det står ju aldrig något om Dorotea. Det kanske inte händer så mycket här i inlandet, men finns det ingen journalist inom en tvåtimmarsradie blir ju bristen bara ännu mer påtaglig, förtäljer farmorn.
– Ska du ha en till kopp?

Efter en lappländsk skogspromenad tages påtåren tacksamt emot. En liten minisemester i inlandet, kan man tänka sig. Tankarna känns fina och rofyllda, och den Norrländska Stoltheten gör sig påmind. Förlorade arbetstillfällen tillför tystnad på byn.

Po Tidholms dokumentärserie Resten av Sverige har precis börjat gå på tv, och jag tänker på den och Dorotea. Att den borde alla se. Bara få se hur de här i Norrland har det. Stackars inlandsbor, som kämpar för att få ha kvar åtminstone något litet i sina bortprioriterade och bortglömda städer och byar. Samma skatt betalar de, inga fördelar får de.

Rubriken Västerbottens-Kuriren glor på mig. Som studerande journalist är man inte mindre än mycket medveten om tidningsbranschens förändringar. Det är tungt. Framtiden ser inte alltid ljus ut. Arbetstillfällen dras in och redaktionerna blir mindre. Farmorn tycker att jag ska flytta till Dorotea, men jag svarar att arbetsmöjligheterna är större i Umeå, eller i Skellefteå, eller de andra å-städerna vid kusten.
– Ja du vill väl skriva om Umeå du, det händer väl mer där. Men det vore trevligt om någon skulle kunna skriva om något annat ställe, Västerbotten har ju fler städer.

Då smattrar det till i synapserna. Den Norrländska Stoltheten får ett existentiellt sendrag.

Inlandets ägor rinner mot kusten med älvarnas hastighet. Därifrån tar det sig via venerna E4:an och Östersjön till landets hjärta Stockholm. Dit pumpas blodet bara in och aldrig ut. Och så Umeå – ett stopp på vägen för alla resurser från inlandet ner till huvudstaden, och även här stannar en stor del.

Umeå och Lappträsk blev lilla Fjollträsk. Stockholm i mitt hjärta, ja landets hjärta sägs vara Stockholm. Men där älvarna mötas går allt som en dans. Ja häruppe i Norrland får (åtminstone) kustbon en chans.

Cecilia Sandqvist