Det låter kanske omoget eller makabert men det finns en viss charm i den där skräckblandade förtjusningen att inte veta vad som ska hända, skriver Jenny Pira.

Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.
Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.

Terminen står i startgroparna och nya och ”gamla” studenter har redan börjat landa på campus. För dig som är ny: På Umeå Universitet händer det grejer vill jag lova! Stojiga sittningar på Lokal varvas med lugna eftermiddagar i Lindell-fiket. Du kanske har pluggat tidigare eller så är du helt ny och har ingen aning om vad som väntar dig. Det är med skräckblandad förtjusning man känner av sina nya kursare och träffar sina faddrar för första gången. ”Nu smäller det” tänker du kanske då…

För liksom många har du nog hört en del olustiga historier om nollningen. De där första veckorna på universitet där faddrarna släpper fri sina förträngda ursinnen, det neurotiska lagret av tentaångest och snabbmakaroner spricker, det sunda förnuftet kapsejsar och fadderflocken omringar sina nollor för att låta lynchningen börja.
Eller inte.

Det har varit några fall då det spårat på både gymnasier och högskolor. Efter det förbjöd många skolor konceptet helt. De som inte banlyste traditionen stiftade gedigna åtgärdsplaner för att förmildra akten så till den milda grad att uttrycket ”nolla” ska helst inte användas och synligt nyktra faddrar ska synas för att alla ska vara säkra och ha det trevligt. Ordning på torpet ska det vara! Men kan en nollning bli för PK?

Det finns såklart en poäng med det. För inte ska någon riskera att bli fastbunden under natten, avklädd eller snaggad. Till och med en halvgalen Ume-fadder har en smula sans och balans kvar.

Men nollningen ska väl få vara lite urballad? För när annars än under en nollning kan man löpa risken att äta en mumsmums full med kaviar? När ska man bli jagad med en rå fisk av en främling? När ska man bli kallad nolla utan att ta illa vid sig?

Det låter kanske omoget eller rent ut sagt makabert men det finns en viss charm i den där skräckblandade förtjusningen att inte veta vad som ska hända. Det ska ju vara lite som att åka Colorado på Liseberg – du vet inte om du kommer bli blöt och det är det som gör karusellen nervkittlande. Man vill inte mörbultas, heller inte på barnkalas – men finna balansen.

Jag är kanske väl ung i sinnet som får en kick av att stå på horizonten av det svart hålet, pendla i limbo i väntan på ödets dom. Bedjandes. Bönande. Frågandes: Kommer jag att få en mumsmums med grädde eller kaviar?

Jenny Pira