En huvudleverantör lockar med daglig halvårsleverans av den drog Karin Johansson inte kan leva utan. Suget blir för stort för att kunna tacka nej.

Karin Johansson.
Karin Johansson.

Jag har något att bekänna. Att jag väljer att gå ut med det nu beror på att jag snart utrymmer staden. Förhoppningsvis är tre månaders vistelse på Karolinska Institutet tillräckligt för en avgiftning.

Jag har under en längre tid levt med det här missbruket utan att inse dess vidd och faktiska omfattning. Numera handlar det inte bara om att ge sig ut efter drogen på sedvanliga utlämningsställen, utan även i soptunnor. (Nämner dock inte vilka eftersom jag misstänker att om det mot förmodan finns likasinnade kommer dessa att börja leta på mitt revir nu när det blir tomt.)

När abstinensen är som värst beger jag mig till den plats där jag med säkerhet vet att jag kan få tag på drogen. Tillfredsställelsen blir dock inte den samma när jag tvingas inta drogen där, eftersom jag då inte kan genomföra den injiceringsprocedur som jag har utvecklat; vid genomgång av den fångst jag kommer över, markeras alla de sprutor som är av intresse. Detta för att kunna gå tillbaka till den första sprutan och sedan jobba mig igenom utbudets samtliga sprutor. Då är jag säker på att jag inte missar någon spruta av intresse.

Upptäcker jag att tiden inte räcker till, innan hela dosen har intagits, konstaterar jag nöjt att jag, när nästa tillfälle ges, kan återuppta injiceringen där jag senast lämnade den. Ingen tid går då till spillo för att jag inte hittar de sprutor jag har tänkt att injicera. När jag bara har andras sprutor att tillgå kan injiceringen givetvis inte ske på samma sätt.

Nu har DN ringt. Mitt missbruk är avslöjat. Huvudleverantören av drogen har frågat om jag vill pröva en daglig halvårsleverans. Suget efter att kunna inta drogen på det mest tillfredsställande sättet är för stort för att tacka nej, för en tung tidningsmissbrukare som jag.

KARIN JOHANSSON