Tanja Frenell pluggar Lärarutbildningen, år 1-6, i Umeå.
Tanja Frenell pluggar Lärarutbildningen, år 1-6, i Umeå.

Åldersnojan får Tanja Frenell, 25, att känna att hon vill tillbaka till högstadiet – den tid som i mångas liv mest står för ångest. Själv kände hon inte efter så mycket.

Ett år har gått. Ett varv runt solen och lite drygt 365 varv runt sin egen axel har jorden snurrat i det oändligt stora universum och det hela passerade mitt medvetande så snabbt att det i efterhand känns som ett snabbspolat band (som jag ju faktiskt använde dagligen när jag var barn, bara det – hur gammal är jag egentligen?) där alla röster förvandlas till Kalle Anka-krax.

När mina föräldrar var i min ålder hade de nyligen införskaffat sin tredje unge, mig. För mig känns det nu mest bara galet att de ens kan ha ansett sig tillräckligt mogna att skaffa sig en unge i den åldern, men där satt de med tre! Jag blir högröd av stress och får ångest av tanken på att skaffa ungar inom ett par år från nu ens.

Med åldern ska man bli vuxnare och mognare, men jag fnissar lika högt och obarmhärtigt åt låghumorskämt som riktigt dåliga ordvitsar och sexskämt nu precis som för ett par fem år sen. Med åldern ska man ha insamlat mod att vara just den person man råkat bli, man borde ha hunnit bli en aning mer stabil i psyket från typ högstadiet, man ska även ha skaffat ett hyfsat stabilt jobb osv. Stabilitet kan kanske sammanfatta min bild av den mognad som jag förknippar med vuxenskapet. Då återstår frågan: Hur fan får man den, stabiliteten alltså?

Jag var lyckligare under en stor del av högstadiet än jag någonsin varit efter den tiden. Låter fuckat i mångas öron kanske, men så är mitt liv. Då var jag helt inbunden i min besatthet av att skaffa bra betyg – så upptagen höll jag mig att jag inte hann känna efter kring just så mycket annat. Kompisar och betyg var mitt liv.

Nu när jag haft kontakt med något slags vårdinrättning relativt ihållande i närmare tio år har jag insett att man ska känna efter också. Man ska lära känna sina känslor. Man ska känna så otroligt jävla mycket att jag är en långt mer ostabil person nu än då, för då låg stabiliteten i just att inte känna efter.

Min åldersnoja får mig att känna att jag vill tillbaka till högstadiet. Jag känner mig lite som en dement pensionär som gojjar på om tjugoårsålderns bravader, fast jag är en i tjugoårsåldern som gojjar på om den tid som i mångas liv står för mest ångest.

Förstå ironin i det hela när jag dagen efter min 25-årsdag går samma väg som på högstadiet för att vikariera på min gamla skola. Men tiden fortsätter obarmhärtigt ticka. Har du vant dig vid det nya året? Snart är det också bara ett snabbspolat band, men tills dess tänker jag göra det mitt bästa år på länge!

Tanja Frenell