Universitetet lockar fram den lilla bibliotekstjuven som bor inom vissa av oss. Maja Andersson skulle gärna vilja ta en kursbokgömmare på bar gärning.

Maja Andersson läser journalist-programmet i Umeå.

Det var en höstig septemberdag på campus. Jag var ny på universitetet, osäker, skygg och kände inte en käft. Mitt första moment på min första kurs hade startat och nerverna om hur den kommande salstentan skulle gå kittlade min mage dagligen. Alla jag mötte var vänliga, glada, tillmötesgående. Men jag märkte direkt hetsen. Hetsen över kurslitteraturen.

Jag såg ett okontrollerat beteende bland studenterna, men också hos mig själv. Det fanns en panik angående antalet, vilka och hur jag skulle få tag på kursböckerna. Hade mina faddrar? Måste jag köpa via Adlibris? Låna?

För den som är fattig, inte tillräckligt snabb och snål, som jag, fanns inte många alternativ kvar. Min räddning var bibliotekets referensexemplar. Boken som bara får läsas inom bibliotekets väggar och som är till för alla.

Tidigt en morgon vandrade jag till UB med inställningen att vara först på referensexet, men möttes till min förvåning av en hylla som saknade det jag letade efter. ”Förbannat, någon hann före”, tänkte jag.

Nästa dag testade jag med en ny taktik, att vara först på plats. Men hyllan ekade likaväl tomt och dagarna gick innan jag förstod.

Referensexemplaret är inte till för alla. Boken tillhör en individ: boktjuven. Kamouflerad till en omtyckt klasskompis gör du allt för att du och enbart du ska gynnas. Du är den som gömmer kursböcker så att ingen annan ska kunna använda dem. En påstådd kamrat som medvetet placerar dem på annan plats, bakom andra böcker, för att med all säkerhet veta att de är tillgängliga nästa dag, då du behöver dem.

Under mitt första läsår försvann bok efter bok för att sedan återfinnas när den inte behövdes längre. Nu står vi här i en ny termin och jag bara väntar på att du ska slå till på nytt.

Aldrig är du konfronterad och sällan sedd, men jag har drömt om hur det skulle kännas att ta dig på bar gärning. Hur skulle du bete dig? Kanske famla med blicken och snubbla på orden, säga något i stil med ”jag visste inte” eller ”jag hittade den nyss”. Vilken seger det skulle vara, så tillfredsställande och härligt!

Universitetet lockar fram den lilla tjuven vi har inom oss. Det finns en konkurrens som ingen vill tala om. ”Du tävlar inte mot någon Maja, universitetet är en gemenskap”, har jag fått höra. Men jo, det är visst en tävling. Kampen om kurslitteraturen är ett faktum.

Maja Andersson