För ett år sedan gick jag till föreläsningssalen med mina kompisar. Nu jobbar jag med det jag pluggade till. Märkligt! tycker Greta Hansson Vikström.

Jag sitter på Burger King på T-Centralen. Det är bara män omkring mig. Deras käkar går i ett. En av dem tar den sista tuggan av hamburgaren, för att sedan springa i väg till nästa kapitel. Jag tar en klunk cola medan jag väntar på en vän. Det får mig att tänka tillbaka på tiden i Umeå. När jag mötte en vän där var mötesplatsen oftast vid UB i Lindellhallen. Antingen för att byta böcker eller plugga till uppsatsen i ett av grupprummen som en bör boka flera veckor i förväg. Eller så möttes vi i IKSU-entrén för att köra slut på oss totalt under ett bodypump-pass.

Så är inte fallet nu. Den tiden är passé för mig och trots att livet med plugg, vänner, öl, IKSU, Ålidhem Centrum och cykelturerna till stan är en tid att älska och se tillbaka till som något helgalet, tryggt och som ett vackert vakuum, så tror jag att jag gillar att det är passé. Nya kapitel är en oerhört viktig del för att orka med livet tror jag.

Att stå och stampa på samma plats i all evighet kan väl vara en dröm för vissa. Men för mig har det aldrig varit något livsideal. Jag vill gå vidare nästan jämt. Jag har svårt att leva i nuet och ta in saker och ting, något som jag antar är lite av en vardag för många i min generation.

Ibland tänker jag tillbaka på tiden i norr som var så självklar då men som inte alls är min vardag i dag. Nu befinner jag mig istället i en stad med miljontals människor där jag är en myra. I Stockholm. I Umeå kände jag mig mer som en varg i en vargflock. Jag var lite mer relevant och lite mer i framkant. I Stockholm har jag blivit en i mängden och jag nöjer mig med det lilla.

Jag går till jobbet som en vanlig vuxen medan mörkret ligger som ett lock över Stockholm. Jag kan inte riktigt greppa det. Vem kan greppa den livsomställningen egentligen? För ett år sedan gick jag till föreläsningssalen med ett gäng fina klasskompisar. Nu arbetar jag som journalist. Jag jobbar med det jag pluggade till. Märkligt.

Att studenttiden är över förknippas med en annan viktig grej som jag och mina klasskompisar ofta drömde om: Kvällarna är oändliga. Läxor? Nej. Tentaångest? Nej. Allt sådant är passé och det är obeskrivligt skönt.

Läs hela krönikan, och reportage med flera före detta
studenter som nu börjat jobba, i Vertex nr 1-2018.

Greta Hansson Vikström