Calle Ekblom Käck har bytt stad och landsdel ungefär vartannat, vart tredje år. Okända vägar är mer intressanta än de gamla välbekanta.

Calle Ekblom Käck.
Calle Ekblom Käck.

Jag vet inte vad det är för åkomma jag lider av, men det är kroniskt. Jag blir aldrig riktigt nöjd. Så länge jag kan minnas har jag har jag haft en ständig flyktvilja, att bara lämna allt för något annat, annorlunda. Kanske har jag sett för många filmer och läst för många böcker, oavsett skriker själen  av äventyrslust. Det krävs sällan några bergsbestigningar eller fallskärmshopp utan brukar räcka med att göra något nytt och hitta andra sammanhang.

ÄNDA SEDAN GYMNASIET har jag ständigt känt mig tvungen att byta bostadsmiljö och ungefär vartannat, vart tredje år, brutit upp och flyttat till en ny miljö. Från Örebro till Rimforsa, från Skåne till Norrland. Det finns något väldigt befriande i att inte ha några band till en ort, inget som håller en kvar. Tanken att när som helst kunna dra iväg lugnar mig, det finns något renande i att börja om och lämna det gamla. Varje plats ger nya möjligheter; att vara, känna och personer att träffa. Ingen känner till din historia, du blir ett tomt blad där innehållet väljs efter eget huvud.

SJÄLVKLART HAR DET SINA baksidor, utspridda vänner som jag sällan träffar, långa avstånd till familjen. Det är också jobbigt att hela tiden flytta, precis när man kommit in i ett samhälle och börjar känna sig hemma. Många platser bär jag med mig, många hem som jag alltid kommer sakna.

MEN DET POSITIVA VÄGER UPP, jag älskar känslan att komma till en okänd plats och se hur bilden av staden förändras i och med att jag lär känna gatorna och människorna. Jag tar ständigt okända vägar, allt för att lära känna orten bättre. Och än så länge har jag inte hittat något som fått mig att stanna, så jag vandrar vidare.

CALLE EKBLOM KÄCK