Den extra tusenlappen i studielån är inget som Isabella Bohman nobbar rakt av – fast det är med kluvna känslor hon tar emot den. För hur blir det i framtiden?

Isabella Bohman läser journalistprogrammet i Umeå.
Isabella Bohman läser journalist-programmet i Umeå.

Från och med årsskiftet har studiemedlet ökat med runt 1 000 kronor i månaden. Det är lånedelen som ökat, inte bidraget, så pengarna ska alltså betalas tillbaka, till en förmånlig ränta visserligen, men det hade ju onekligen varit roligare om de var bidragspengar.

Jag är kluven inför lånehöjningen. “Studietids-Isabella” tycker att det känns riktigt bra med en tusenlapp extra. Den kan ligga och gosa till sig lite i mitt sparkonto, utgöra en stöttande buffert i sämre tider och se till att jag får en hyfsad sommar.

”Framtids-Isabella” är inte lika optimistisk. Hon är orolig för att hon inte ska få några journalistiska jobb, mer än några ströjobb som frilans här och var samtidigt som hon jobbar deltid på SevenEleven och bor inneboende i en liten tvåa utanför tullarna i Stockholm. Det skulle inte kännas så bra att betala tillbaka 230 000 kronor till CSN, som dessutom i och med låneökningen förvandlats till minst 245 000 kronor, om hon inte ens får arbeta med det hon lånade pengar till från början.

Du måste tycka att jag är ganska pessimistisk nu, och att det bara är jag och ingen annan som kan se till att jag inte hamnar där. Men det är svårt att låta bli att vara det, för det värsta är egentligen inte att ha en studieskuld på 245 000 kronor. Det värsta är att ha en studieskuld på 245 000 kronor och ångra sig. För jag är som sagt orolig, inte för att jag inte ska kunna betala tillbaka, men att det ska svida när jag gör det.

När jag sjunker in i sådana förtärande tankar får jag för mig att det här är CSN:s fel. Kanske till och med Regeringens och Riksdagens. För det är ingen som frågat mig om jag vill ha 1 000 kronor mer i min lånedel varje månad, de bara dök upp och frestar mig att leva ett mer “glamouröst” liv. Om jag dessutom sedan ångrar mig skulle ju de där extrapengarna vara lite extra svidande också.

Det finns ingen som kan tvinga mig till att ta ett fullt studielån, men något säger mig att jag kommer ta det både nästa och näst-nästa termin också. Tar jag inte fullt studielån kommer jag istället få en tusenlapp mindre i plånboken än tidigare, vilket på ett sätt går att tolka som ett tvång till att välja det första alternativet eftersom att ekonomin i så fall inte skulle gå ihop för min del. Knivig situation, men jag får helt enkelt tänka som de flesta andra att “räntan trots allt är väldigt låg”.

Isabella Bohman

Läs mer om lånehöjningen i Vertex nr 2-2015,
som utkommer den 24 februari.