”Är hon bisexuell eller?” utbrister läraren utan att riktigt själv inse situationen. ”Kanske hade hon en egen agenda?” Frågande blickar. Bedövande tystnad.

Julia Öhrling läser kulturanalys-programmet vid Umeå universitet
Julia Öhrling läser kulturanalys-programmet vid Umeå universitet

För en knapp månad sen vid lunchtid satt jag vid mitt rangliga köksbord och funderade på vilket sätt jag bäst skulle få mitt mentala tillstånd stabiliserat efter en milt sagt omskakande förmiddag. Några alternativ för att få kropp och knopp i schack var att få i mig någon form av föda eller lägga mig och sova en timme eller fyra. Men inget av dem dög, inget av dem kunde garantera lugn och inget av dem kunde spola tillbaka tiden.

NÅGRA TIMMAR TIDIGARE hade jag varit på ett seminarium där diverse akademiska texter skulle diskuteras och analyseras. Hur använder författaren språket? Vilken typ av stil använder hen? Är författaren närvarande i sin text? Så långt allt väl, kanske du nu tänker. Och, ja. Det var helt okej att få diskutera beskrivandets makt och inse att en text kan skrivas på så många olika fascinerande sätt!

MEN EFTER DRYGT HALVA tiden svävar läraren iväg mitt under seminariet och börjar dividera huruvida en av författarnas sexuella läggning skulle haft betydelse för avhandlingen. ”Är hon bisexuell eller?” utbrister läraren utan att riktigt själv inse situationen. ”Kanske hade hon en egen agenda?” Tystnad. Frågande blickar bland bänkarna. Skor som nervöst skrapade under borden.

JAG FÖRSTÅR VERKLIGEN inte var relevansen ligger i att spekulera kring en författares sexuella preferenser under ett seminarium vigt åt beskrivningar av texter. För mig är det en solklar ickefråga. Det var på alla sätt och vis obehagligt, oförståeligt och oacceptabelt.

DET HELA PÅMINDE om när jag vikarierade på en lågstadieskola i Gimo, för ganska precis två år sedan, när en fast anställd lågstadielärare hävde ur sig att det var äckligt att killar sminkar sig och att homosexuella män av naturen är fjolliga med ljus röst. Vad det förra har med det senare förstår jag inte och dessvärre är situationen på seminariet inte heller förståeligt på någon punkt.

MEN VAD HAR DÅ DESSA två skilda situationer för koppling, tänker kanske någon utan att reflektera att båda personerna är anställda av en arbetsgivare som skulle få det svårt att argumentera för ett homofientligt uttalande. I en skolmiljö.  Om inte de ansvariga lärarna kan garantera min och andras trygghet i en skolmiljö fri från homohat och trevande spekulationer, oavsett om jag är på universitetet eller om du är i grundskolan, vem ska då stå upp för mina mänskliga rättigheter?

TILL SKILLNAD FRÅN Gimoincidenten öppnade jag munnen och kritiserade lärarens tankegång och relevansen i det hela under seminariet. Kanske fick jag inget bra svar, kanske var det istället en markering. Att tystnad inte skyddar.

JULIA ÖHRLING