Vi minns bra och usla lärare, men mest minns vi personerna vi pluggat med, skriver Anders Samuelsson, som nu slutar som reporter på Vertex och drar vidare på nya äventyr.

Anders Samuelsson, reporter på Vertex som nu drar vidare.

Det känns som igår och samtidigt som en evighet sedan. När jag och min familj nu flyttar till min hemstad Piteå är det inte utan ett visst vemod jag blickar tillbaka på de fjorton år jag bott, pluggat och arbetat i Umeå. När jag flyttade hit var jag 23, singel och i total avsaknad av akademiska studier.

Idag är jag 37, gift tvåbarnspappa och med examina från såväl lärarprogrammet som journalistprogrammet. Hundratals högskolepoäng och kurskamrater har passerat, vänskaper har funnits, bakfyllepizzor ätits, jag har träffat fru och fått två små döttrar, fått nya kunskaper och erfarenheter och allt detta har gjort mig till den jag är idag.

Av mina fjorton år i Umeå har jag tillbringat tretton av dem på Umeå universitet. Sju år som student och sex år som reporter på Vertex. Därför inser jag nu, när jag för sista gången sitter på kontoret i Samhällsvetarhuset, att universitetet för alltid kommer vara en stor del av mitt liv. Och när ni som läser detta blickar tillbaka på er studietid om tre, fem eller tio år från nu, kommer ni känna likadant.

Det är inte lektioner, seminarier eller tentorna man tar med sig, utan allt runt omkring. Att studera på högskola eller universitet innebär en smältdegel av intryck, personer, höga berg och djupa dalar. När jag och mina gamla kurskamrater träffas är just studietiden ett återkommande samtalsämne.

Vi minns de lärare som gjorde avtryck i såväl positiv som negativ bemärkelse, festerna, de ständigt stegrande kaffepriserna, studentrummen och konsten att leva på existensminimum i slutet av månaden. Men mest minns vi de personer vi pluggat med. Från de man knappt minns till de där som var så underliga och egna att man fortfarande måste fråga sig hur de kan fungera ute i yrkeslivet. Ja, ni vet precis vilka jag menar.

Och kanske är just det den största lärdomen under studietiden: att under några år få träffa och tvingas samarbeta med personer man annars aldrig hade bytt två ord med. Just den erfarenheten får man inte någon annanstans än genom utbildning.

Som sagt har jag inte en, utan två, examina. När jag valde att söka in på journalistprogrammet, bara ett år efter jag erhållit min lärarexamen, var det många som höjde på ögonbrynen. Även jag själv tvivlade på huruvida det var klokt att tillbringa ytterligare två år i föreläsningssalar, på seminarier och behöva oroa sig för pengar och tentor.

Men om en sak är säker så är det att utbildning lönar sig. För när jag nu lämnar Vertex efter fem givande år är det för att återgå till just läraryrket. På så sätt är jag lyckligt lottad och i den bästa av världar skulle alla få chansen att skaffa sig behörighet i två vitt skilda yrken.

Umeå kommer alltid att kännas som ett andra hem för mig och det är mycket jag kommer sakna. Vänner, kulturutbudet, jobbet, pratstunder med studenter och personal på universitetet, strandpromenaden en solig dag i maj, den panikslagna uppsynen på de nya studenterna när de försöker hitta hörsal C innan uppropet börjar, den unika doften(?) som strömmar ut från Fantastisk Grill, svala höstkvällar vid Nydalasjön, Curry-kycklingsbaguetterna från café Tornet, ramaskrien efter ett Lennart Holmlund-citat och mycket mycket mer. Sen finns det en lista med saker jag inte kommer sakna, men varför älta i det negativa.

Och om det är någon som undrar varför det blev just Umeå: I april 2002, kvällen innan sista ansökningsdag, hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle plugga i Umeå eller Uppsala. Jag kunde helt enkelt inte välja. Så istället för att älta hela natten singlade jag slant om var jag skulle tillbringa mina kommande fem år. Krona Umeå, klave Uppsala. Jag antar att det är det som kallas ödet. Tack för mig!

Anders Samuelsson