Kolla. Veta. Uppdatera. Man kan nå en känsla av frihet genom att inte känna sig tvungen att hela tiden ta fram och titta till den lilla manicken, tipsar Tanja Frenell.

Namn: Tanja Frenell. Pluggar: lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).
Namn: Tanja Frenell. Pluggar: lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).

När jag var liten gjorde jag alltid en grej av att det var lov. Jag tog av mig klockan från armen och njöt av den inbillade friheten av att inte alltid ha koll på tiden.

NU SITTER JAG HÄR på bibliotekscafét i stan och avnjuter den goa känslan av kopp efter kopp av den mörka heta dryck som, med tanke på hur viktiga kafferasterna verkar vara, kanske är det som får Sverige att gå runt, och väntar med spänd förväntan på när den goa känslan kommer ersättas av en obarmhärtig kaffemage. Jag sitter ensam. Det är många andra som sitter ensamma också. Det finns många som sitter i grupper, allt från parvis till större sällskap på 6-7 stycken.

PÅ NÄSTAN ALLA bord ligger en smartphone, utom hos en liten tant snett bakom mig, och efter stor självbehärskning inte heller hos mig. De ensamma pillar med telefonen. De i grupp kollar till den ibland, svarar på något nytt spännande som kanske hänt, och jag håller fingrarna i styr för att låta bli att ta upp den ur jackan och se om de hänt något.

JAG FASCINERAS AV och fasar inför denna utveckling. Vad är upp med all hets att veta hela tiden? När jag då för många år sen gjorde en procedur av att ha lov genom att ta av mig klockan var det frihet. Nu är jag fångad i en bur av vetskap. Veta om någon vill mig något förmodligen inte alls särskilt akut, veta om mamma har svarat på Quizkampen och om jag vinner den omgången, veta om någon fin människa hört av sig och vill ses. Veta veta veta. Uppdatera.

NÄR VI HÄROMVECKAN var ett gäng, mestadels studenter av varierad art, som skulle ta en öl och ett popquiz la jag märke till att av sex närvarande låg det hela tiden minst fyra telefoner framme. Även om man kanske inte tänker på detta som något frihetsberövande tror jag att man kan nå en viss känsla av frihet genom att inte känna sig tvungen att hela tiden titta till denna lilla manick. Prova.

TANJA FRENELL