Har inte tiden kommit för att uppvärdera höftskotten, infallen, de förhastade analyserna? frågar sig Gustav Borsgård, som är en aning less på långsamhet.

Gustav Borsgård.
Gustav Borsgård.

Denna text är skriven på tjugofem minuter. Hur mycket bättre hade den blivit om jag skrev den på en timme, en dag, en vecka? Frågan dyker upp när jag ser en dokumentär på SVT om den amerikanske författaren Jonathan Franzen, som berättar att det tog nio år för honom att skriva sin senaste roman Frihet. Kameramännen darrar av vördnad.

MEN VAD LIGGER i de där nio åren? Kommer långsamheten att göra gott för slutresultatet, eller kan man se det som att Franzen mest har pillat navel?
Det är tveksamt om Franzen hade kunnat skriva Frihet på tjugofem minuter. Men när min blick sveper över kulturvärlden ser jag överallt denna (över)tro på långsamhetens betydelse, som om kvalitet i slutändan var en fråga om hastighet.

ATT DRA UT INTERNETSLADDEN och slå av på takten, det är statushandlingar inom ”finkulturen”. En äkta författare är någon som sitter i en trädkoja och värper stavelser under barnafödarsmärtor.
Har inte tiden kommit för att i stället uppvärdera höftskotten, infallen, de förhastade analyserna? Om litteratur ska vara en spegling av vår tid så är Franzen hopplöst gammal i sin trädkoja.

DE ÄKTA FÖRFATTARNA hittar vi snarare i en bilkö, skrivandes en roman med ena handen medan den andra uppdaterar instagramflödet.

GUSTAV BORSGÅRD