Det kanske kan ses som något positivt att människor tröttnat på att sova i sin egen ”festivalkeso”, noterar Gustav Borgsgård apropå helgens Brännbollsyra.

Gustav Borsgård.
Gustav Borsgård.

Det har blivit hög tid att ladda för Brännbollsyran, denna mytomspunna institution som inte sällan beskrivs i termer av brinnande soffor, vaskade teveapparater och surrande polishelikoptrar över Ålidhems himmel. För varje år tycks det dock som att denna skildring rör sig längre och längre bort från sinnevärlden.

DET SOM VÄL ÄNDÅ torde vara stommen, brännbollscupen, kvarstår förvisso – men den påföljande festen förläggs till campus och straffas med såväl avgift som förekomsten av Hoffmaestro. Och det är väl heller inte särskilt underligt att Umeå kommun vill ”städa upp” Yran och göra vinstdriven musikfestival av kostnadsfria brölfyllor på Fysikgränd.

UTVECKLINGEN KAN OCKSÅ ses som ett symptom på hela festivalsverige och dess hälsotillstånd år 2013. De stora festivalerna äger inte längre rum i gudsförgätna hålor ute på vischan. De har förflyttats till stadsområdena, till Peace and Love i Borlänge och Way Out West i Göteborg. Till och med Hultsfredsfestivalen – bajsmannens sista utpost – söker sig i år till huvudstaden.

DETTA KAN SES SOM någonting sorgligt, men det kan också ses som något positivt att människor tröttnat på att sova i sin egen festivalkeso (be mig för Guds skull inte definiera det ordet). Att musikfestivaler kanske kan handla mer om musik än om att få klamydia. Och för dem som inte vill göra avkall på sin klamydia finns det ju gott om träddungar vid campus.

GUSTAV BORSGÅRD