Oavsett det problematiska med filmgalor så kommer Magnus F. Bergström att sitta där, natten till den 25 februari, med nybryggd kaffepanna. Och hålla tummarna.

Magnus F. Bergström.
Magnus F. Bergström.

Filmpristiderna ger mig alltid en kluven känsla. De presenteras i stora, uppblåsta jippon, samtidigt som det är den tid på året då det som mest pratas om film ur ett kvalitativt perspektiv. Vem förtjänar att prisas? Och varför? Samtidigt kan den amerikanska filmakademins urval kännas ganska trångsynt och enspårigt. Många filmpärlor har förbisetts genom åren, samtidigt som pompösa skräpfilmer som Steven Spielbergs War Horse har kommit undan med mer än en handfull nomineringar.

MEN DÄRI LIGGER OCKSÅ en del av tjusningen, i diskussionen som uppstår kring priset. Oscar’n är inte bara det mest ikoniska filmpriset, utan till skillnad från bland annat Guldpalmen och Guldbjörnen även det klart folkligaste. Det väcker reaktioner och debatt kring tycke och smak, även hos de som enbart betraktar film som ren och skär underhållning.

VILKET SOM SÅ KOMMER jag ändå sitta där, natten till den 25 februari, med nybryggd kaffekanna. Och oavsett hur objektiv jag försöker vara så kommer jag hålla tummarna för att de skandinaviska vinstchanserna förgyller tillställningen. Kon-Tiki och A Royal Affair, med Gustaf Skarsgård respektive Alicia Vikander i framträdande roller, men inte minst Searching for Sugar Man, den svenska dokumentärsuccén som nu liksom sin huvudperson söker sitt definitiva erkännande.

MAGNUS F. BERGSTRÖM