Tänk om någon frågar mig på måndag vad jag gjorde i helgen? Varpå jag måste svara: absolut ingenting. Hemska tanke, skriver Hanna Kalla.

Hanna Kalla läser journalist-utbildningen i Umeå.
Hanna Kalla läser journalist-utbildningen i Umeå.

Jag läste om en kvinna som hittades i sitt hem efter att ha legat död där nästan ett år. En annan artikel förklarar att Sverige har flest singelhushåll i världen. Kan det vara så att individualistsamhället vi byggt upp för att alla människor ska klara sig själva och vara fria från varandra gör oss mer ensamma? Gör kraven på att vi ska vara så lyckliga hela tiden, samt visa det utåt, att vi blir mer olyckliga?

Den känslan har nog gripit tag i oss alla någon gång. Känslan av att vara den enda som känner en viss sak. Känslan att ingen finns där trots människorna i ens närhet. Det är en underlig sak när man känner sig ensam. Grannens hund kanske skäller, människor på bussen har en hetsig diskussion eller paret framför en på Konsum gnabbas. Alla människor runtom en verkar leva sina perfekta liv och där står en och funderar: “Hur kommer det sig att jag är så ensam med alla dessa människor runtom mig?”.

För känslan av ensamhet behöver inte bero på att det saknas människor runtom en. Kanske samhörigheten i till exempel ett kompisgäng är just det som gör att man känner sig ensam. En känsla som gnager i en att ingen av människorna runtom mig vet hur jag känner för de är så lyckliga och peppiga och det är inte jag. Instagramflöden svämmar över med glada, festliga bilder en fredagskväll. Om en känner sig ensam är det kanske inte så glatt att se dem.

Forskningen visar att ensamhet kan vara lika skadlig som en kroppslig skada. I vissa fall av ensamhet kan hjärnan aktivera samma delar som aktiveras vid fysisk smärta. Det betyder att ensamhet verkligen gör ont.

Samhället säger åt oss att vara så självständiga. Samtidigt brottas vi ständigt med att vara själva. Jag vill inte vara ensam en fredagskväll ibland för då känns det som att jag borde vara ute och göra något. Jag vågar knappt be någon om hjälp med att flytta för då känner jag att jag är till besvär eller står i tacksamhetsskuld till någon. När slutade det vara självklart att hjälpa varandra och att våga fråga om hjälp?

Förväntningar på att något ska hända precis hela tiden gör att en lördagskväll kan kännas tung att spendera själv. Det finns en känsla av att en kanske borde göra något, för att ligga inne en hel helg och vila upp sig känns ju bara för tråkigt. Tänk om någon frågar mig på måndag vad jag gjorde i helgen? Varpå jag måste svara: absolut ingenting. Hemska tanke.

På bussen igår försökte jag fånga blicken hos mina medresenärer. Jag fick EN blick tillbaka. Det var en frågande blick som sa något i stil med “varför kollar du på mig sådär läskigt och ler som ett psyko?”. Är vi så rädda för att visa sårbarhet att vi har slutat se varandra i ögonen?

Jag vill inte tro att Sverige är världens ensammaste land. Det känns bara för deppigt. Jag tror att vi istället måste bli bättre på att se våra medmänniskor och aktivt jobba för att rå om varandra mer i mitten av all självständighet.

Hanna Kalla

Läs mer om ensamhet i studentvärlden
i Vertex nr 2-2016, som utkommer den 23 februari.