Tanja Frenell litar helst av allt helt på alla och lät två okända tjejer sova över på soffan. Grejen var att de var romer, ett folk som så länge hatats av sin omgivning.

Tanja Frenell.
Tanja Frenell.

När  det kommer till affärer har jag förstått att man inte ska lita på folk. Allt för många har berättelser där de blivit lurade på bilägarbyten, blocket-annonser och så vidare. Men jag gillar i regel att lita på folk. 

För någon kväll sedan, en lördag, när jag var ensam hemma efter extrajobb och sambon umgicks med kompisar blev jag, istället för att få en tidig sänggång, inringd att skjutsa till akuten. Väl där träffade jag två tjejer som frågade om tips på vandrarhem. De hade åkt från Stockholm för att hälsa på far deras på sjukhuset. Han hade åkt in för hjärtfel akut under dagen. Vi kunde inte hitta någon garanterad plats och eftersom timmen var ganska sen frågade jag om de istället ville sova på min bäddsoffa ifall vi inte hittade någon annan lösning. De tyckte jag var hemskt gästfri och ville gärna sova hos mig. Enda problemet var att jag har katter och de hade med en hund. 

Att lita på folk, att visa tillit. Med andra ord att förtrösta, att hoppas på och att tro på folk. 
När man blivit sviken av föräldrar, i kärleksrelationer, av vänner och av chefer är det lätt att mista all tillit till människor. Jag litar inte på att folk tycker om mig alltid, fast de uttrycker den idén. Jag litar definitivt inte på att människor älskar än, hur mycket de än säger det, för ord är bara ord. Men när det kommer till att tro på människor är jag ändå så naiv och blind att jag helst av allt litar helt på alla. Motsägelsefullt, jag vet. 

De väntade utanför medan jag stängde in katterna i sovrummet. De kom in och vi pratade sedan halva natten tills jag fick samtal där personen på akuten uttryckte en önskan att få skjuts hem. Vi hämtade och sedan fortsatte vår kväll till nästan in på morgonkvisten.

När jag berättade historien för min far dagen efter utelämnade jag inte en detalj som jag hittills gjort. 
Senare på söndagen fick jag med mig en 40-50-bitars tårta från jobbet eftersom det blivit över 12 stycken i samma storlek. Jag funderade på att utlysa akut tårtkalas via facebook men kom fram till att jag inte alls var sugen på varken tårta eller att ha en massa folk hemma. Jag kom på idén att jag skulle fråga på en flyktingförläggning nära mitt jobb ifall de ville ha tårtan. De tackade så glatt och tog emot. När jag åkte därifrån funderade jag så smått på hur de kan lita på folk såsom de gör med tanke på alla hemskheter som hänt på förläggningar runtom landet den senaste tiden. Tänk om tårtan var förgiftad? 

Detaljen jag utelämnade var att tjejerna var romer. Den detaljen fick min far att mena att “det var modigt gjort”. Den detaljen påpekade tjejerna med orden “Jag har aldrig mött någon som är så öppen och gästfri mot oss zigenare”. Den detaljen får mig att ännu mer vilja lita på dem, eftersom de tillhör ett folk som så länge hatats av sin omgivning. Den detaljen får mig att vilja visa tilltro och ignorera alla fördomar jag växt upp med. 

Flyktingförläggningen litade på mig. Tjejerna litade på mig. Jag litade på dom. Jag mådde så bra efter den helgen, för jag kände att jag gjort något meningsfullt för mitt tankesätt. 

Att våga lita på andra människor kan ibland göra att man förlorar pengar, ibland öppnar det tankarna.