I Sverige studerar man på universitet för att det inte finns några jobb, bland annat. Man får vänner. Och man är ensam. Ibland är man ensam. 

Tanja Frenell pluggar lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).
Tanja Frenell pluggar lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).

Klockan är 13.17. Jag har precis ätit lunch. Kroppen har fått energi vilket logiskt sett borde göra mig pigg. Men logiken slår fel. Ögonen känns som sandpapper och en tupplur skulle inte sitta fel. Det är dock inte logikens felande, kroppen vill gå ner i varv och låta magen sköta sitt. Det är i alla fall så jag lärt mig.

KLOCKAN ÄR 13.19. Engelsktalande människor bakom mig diskuterar boende och något som är “quite obvious”. Jag kommer på mig själv med att inte yttrat mer än en handfull ord på hela dagen. “Men vafan” imorsen när jag råkade spilla mjölk på golvet. “Är den här stolen ledig?…Tack” när lunchen nyligen skulle förtäras och jag med mitt pick och pack skulle slå oss ner med en trevlig tidning som sällskap.

KLOCKAN ÄR 13.21. Mitt kaffe har svalnat till svep-värme. Jag fick en rumpa i nacken av en ursäktande dam och ännu en artighetsfras lämnade min mun. “Ingen fara”.
Livet på universitetet.
I Sverige sätter vi oss i längsta utsträckning ensam på dubbelsätet i bussen, såvida vi inte har en vän som man kan tänkas sitta med. Blir vi tvungna att sitta med någon annan är det så pass läskigt att komma i fysisk kontakt med denne att man helst sitter på ena skinkan för att undvika denna obehagliga upplevelse.

I SVERIGE, LANDET jag är född och uppväxt i, här umgås man mer intensivt med sina mobiltelefoner än de människor man är fysiskt nära, och man uppdaterar andra om hur det står till i sitt liv fast man knappt hinner känna efter själv.
I Sverige studerar man på universitet för att det inte finns några jobb. Man får några år till av sitt liv att spendera inom en skolinstitution.

MAN FÅR TRÄFFA människor som man aldrig kommer lyckas se i ögonen hur man än försöker, kursare, “klasskamrater”. Man får vänner för livet, såna vänner som man aldrig hör av sig till, men som när man ses ändå kan komma tillbaka till exakt där man slutade. Man får nya vinklar på livet, på tid, på människor.
Och man är ensam. Ibland är man ensam. Ganska mycket.

DET JAG TYCKER är kul är att om en nördig människa bestämmer sig för att nörda in på något inom universitetsvärlden, då är det lugnt om denne spenderar dag efter dag nästan helt ensam från början till slut. Om man går på bio, teater eller middag ensam, då är det lite konstigt, lite jobbigt för människor omkring att ta in.

KLOCKAN ÄR 13.33. Jag ska fortsätta mitt skrivande nu. Ensam.

TANJA FRENELL