Du räknar sprickorna i den dödsmärkta fasaden till Scharinska villan. Du hör bilar dundra fram över Kyrkbron med alldeles för hög fart in i rondellen. En ny årstid väntar och Gustav Borsgård ser dig.

När jag skriver det här i tidig maj faller ett snöblandat regn över Umeå. När du läser det här har det förhoppningsvis typ blivit sommar. Jag ser dig. Du sitter på apberget och känner hur stentrapporna klibbar av mjukglass mot händerna. Luften är hög och klar, himlen molnfri. Plötsligt ser du staden på ett sätt som du inte gjort förut. Det är Rådhusesplanaden som gör det, denna breda promenadgata mitt i centrum, byggd efter dåtidens superhippa esplanadsystem i efterdyningarna av stadsbranden i Umeå 1888.

STÄDER VAR JU VERITABELT fnöske på den tiden, ett gytter av träkåkar. Det finns något vackert med sådana städer; de är charmiga på samma sätt som sneda tänder i ett leende kan vara charmigt. Esplanadsystemet är dess raka motsats, ett stimorolleende, som passar utmärkt i stadsbilden på pampiga metropoler som Paris och Barcelona. Men när du sitter där slås du av diskrepansen mellan Umeå som stad och dess stolta, breda promenadgata. Det hela blir bara så ynkligt och rörande, så litet och skört. Vi vill också vara med och leka, liksom.

OCH NÄR DU VÄL HAR SETT Rådhusesplanaden ser du allt det där andra: trotskisten med sina flygblad, den dumpstrande veganen, schmäckmannekängen med Kii-påsar i händerna. Du ser de svarta stammisarna på stadsbibliotekets utefik, du tar en lov mot Vasaplan där ett gäng fyllon ockuperat en busskur. Människorna runt omkring håller ett säkerhetsavstånd på minst fem meter, mobilerna framme, förmodligen står de och låtsas-sms:ar. Du passerar systemet och ser Stadskyrkan kasta en luthersk skugga av skuld över Vänortsparken, du räknar sprickorna i den dödsmärkta fasaden till Scharinska villan. Du hör bilar dundra fram över Kyrkbron med alldeles för hög fart in i rondellen.

DU VANDRAR VIDARE NERFÖR slänten bakom kyrkan och tar riktning mot Broparken, känner solen strama i nacken, ser tomflaskor guppa som drivved på älven. Du fortsätter förbi Hamnmagasinet, känner lukten från skateboardkidsens cigaretter, upplever Umeälvens arkaiska köld i skuggan under Tegsbron. Du når Broparken. På en balkong i närheten hänger en man ut bäddmadrasser, en liten flicka står bredvid honom och leker med något, ett plastflygplan kanske. Ett pensionärspar med hund sneddar över gräset och ger dig en liten nickning, som man ibland ger okända människor på fina dagar. Å, sommar i Umeå, snart ses vi. Du ska vara välkommen. Jag har saknat dig.