Grupprummen som aldrig går att boka står snart tomma och campus avfolkas. Umeåstudenten Nelly Fernström ser fram emot en ny sommar i Umeå.

Nelly Fernström läser journalistprogrammet i Umeå.
Nelly Fernström läser journalist-programmet i Umeå.

Förra sommaren tyckte många att det var konstigt att jag ville stanna kvar i Umeå när alla andra skulle åka hem till familjer och vänner på massa andra ställen i Sverige. Det är liksom en självklar grej att en ska vilja åka hem till föräldrar och stället en växte upp på så fort det blir sommarlov.

Men för mig var det istället nästan en självklarhet att stanna kvar. Visst kändes det konstigt de där dagarna när alla kurskompisar, en efter en, bara försvann från en plats som var så förknippad med just dem. Men jag hade pluggat ett år och under mina två första terminer på universitetet hade nämligen den här staden lyckats bli mitt riktiga hem. Jag kände mig trygg här och som att jag verkligen funnit ett lugn. Därför fanns det inte en chans att jag skulle byta bort glittrande promenader vid älven mot något annat i världen.

Så när förra sommaren plötsligt tog en tvär vändning och inte alls blev som jag tänkt var jag ändå tacksam att jag fick vara hjärtekrossad i just den här staden. Jag har svårt att tro att någon annan plats skulle ha fångat mig på samma sätt. Jobbiga grejer är ju hundra gånger lättare att bära på om en har någon att plocka blåbär med vid Nydalasjön, gå på utomhusbio med i Döbelns park och åka till Stöcksjö för det första doppet med.

Och det bästa var att vi få som var kvar i Umeå från min klass förra sommaren blev som en liten extrafamilj. Vi träffades på lunchraster i Rådhusparken när vi fick andningshål från våra inomhusjobb, vi lagade middagar, drack sangria och låg på stränder. Vi tog hand om varandra i det här spännande läget mellan att ha lämnat föräldrahemmet bakom sig, men inte riktigt vara redo för att möta vuxenvärlden ensam. Och det blev som att vi ägde den här staden och på något sätt även kom den lite närmare när vi för en gångs skull fick se den varmare och ljusare sidan av den.

Umeå förknippas ju för många med föreläsningssalar, deadlines, möten och oinspirerande lunchlådor och därför kändes det fint att faktiskt också kunna koppla ihop den med att vakna av fågelkvitter, plocka åtråvärda hallon vid Lilljansberget, sola på Mariehemsängarna och lyckas bli kompis med den där katten som gärna delar filt med en när en solar på Ålidhem.

Nu står snart de där grupprummen som aldrig går att boka tomma och Umeås sommardörrar öppnas på vid gavel. Jag tycker aldrig den här staden är så fin som när nätterna aldrig blir mörka så därför är det lite synd att många studenter missar just det. Men samtidigt kanske det är det ödsliga som gör sommar-Umeå så magiskt. Att bara vara ett fåtal kvar i staden som annars är i ett ständigt högt tempo. Hur som helst så lovar jag att vi som är kvar kommer att ta hand om Umeå väl.

Nelly Fernström