Snön faller, luften är kylig och klar, men efter våldtäktsförsöken på Ålidhem och i centrala Umeå är kvällspromenaden genom campus långt ifrån skön.

Vendela Wikström läser journalist-programmet i Umeå.
Vendela Wikström läser journalist-programmet i Umeå.

Jag är på väg till några klasskompisar på Ålidhem för filmkväll. Snön faller långsamt när jag går längs campusdammen, och i vattnet speglas den upplysta parken. Jag tar ett djupt andetag av den kalla luften, njuter av stillheten och känner ren och skär lycka för att vintern äntligen är här.

Några minuter senare är känslan förbytt. Jag går fortare, sveper med blicken från sida till sida över gång- och cykelvägen. De höga granarna med snötäckta grenar, som jag annars tycker är så vackra, känns hotfulla, som gjorda för att gömma sig bakom. Dags- och kvällstidningarnas rubriker de senaste dagarna går på repeat i huvudet: ”Den maskerade cykelmannen ännu inte gripen”, ”Misstänkt våg av våldtäkter i Umeå”, ”Våldtäktsförsök i natt – kvinna överfölls”.

Jag vill inte vara rädd. För när jag är rädd så har de vunnit, de som tillhör den procentuellt sett mikroskopiska andelen män som skapar ängslan och obehag hos mig och så många andra tjejer. Men jag är rädd ändå. För om jag inte är rädd, är jag inte heller beredd.

Och att vara förberedd är en viktig överlevnadsstrategi, speciellt idag när mycket få våldtäkter utreds. Vi måste reda oss själva. I tipsgruppen på Facebook fick jag för några veckor sedan syn på en bild av en knuten näve, ihållandes en nyckelknippa där nycklarna stack ut likt små svärd mellan fingrarna, redo att hugga. Tjejen bakom inlägget uppmanade oss andra att göra samma sak när vi är ute och går ensamma om kvällarna.

Inlägget fick genast en lång tråd av kommentarer där tjejer delade med sig av sina tips. ”Ta tag i pungen, vrid och krossa”, ”Ha alltid hårspray i väskan, det svider i ögonen”, ”skaffa spray med inbyggt överfallslarm”. Det delades också erfarenheter, och igenkänningsfaktorn var hög. ”Jag går alltid så, året om”, ”Jag håller mig mentalt förberedd”, ”Hjärtat slår i tusen när någon går bakom mig”, ”jag söker flyktvägar”, ”det är förjävligt skrämmande”.

Min första reaktion på inlägget var ilska. Inte på tjejerna så klart, utan på att detta är verklighet. Jag stängde av datorn och svor för mig själv, ”det är fan inte vi tjejer som ska anpassa oss, det är de jävlarna som ska lämna oss ifred”.

Efter några hundra meter är jag ute ur skogen. Jag lossar greppet om nyckelknippan och stoppar ner mobilen i fickan igen. Spänningen släpper, och plötsligt är Umeå vackert och stillsamt igen. Jag klarade det. Jag gick hela vägen. Jag ska fan inte anpassa mig.

När vi sett två filmer är klockan snart elva och det är ännu mörkare ute. Jag tar bussen hem.

Vendela Wikström