Vår idé om utbildningars värde på olika orter i Sverige grundar sig knappast i någon empirisk jämförelse – snarare verkar den baseras på rykten och spekulationer, menar Jenny Pira.

Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.
Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.

Högskoleprovens resultat är inne, ansökningarna skickade och många får sin försommar förstörd i sur väntan på antagningsbeskedet. Det är väl knappast förvånande att ju viktigare och vanligare det blir att vi utbildar oss, desto mer försöker vi också kategorisera och ranka skolorna både på längden och på bredden, bäst till sämst, generellt och i detalj. Jag upplever att sådant som image, rykte och fördomar blir allt viktigare faktorer när det kommer till utbildningsfrågan – men hur bra koll har vi egentligen?

När jag sökte till Umeå visste jag egentligen väldigt lite om högskolorna som stod till mitt förfogande, men ju fler studenter man känner desto djupare inblick får man. Idag verkar alla ha stenkoll på vad som är viktigt för varje fakultet, vilken typ av människa som studerar var, vilket lärosäte som är tuffast och plötsligt kan alla ha en legitim åsikt om nästan varje högskola i Sverige. Men kanske lägger vi för mycket vikt vid detaljerna i omständigheterna och för lite vid den faktiska studenten.

Härom veckan talade jag och kompisen om hennes utbildning i industridesign – huruvida det är till hennes för- eller nackdel att programmet är ungt och inte en del av Umeå universitet. När min sambo nyligen sökte utbildning kändes lärosätets ”klang” och rykte som en pinsamt viktig del i beslutet. Själv biter jag mig i tungan för att inte säga något surt om min egen utbildning – jag vill ju att just min examen ska uppfattas som prestigefull. Men vad är det som får oss alla att tro att kvalitetsskillnaden mellan skolorna är så stor? Vår idé om utbildningars värde grundar sig då knappast i någon empirisk jämförelse av kursplaner – snarare verkar den oftare baseras på rykten och spekulationer.

Vi kanske behöver fråga oss själva varför vi är av uppfattningen att nordliga Umeå har de bästa konstnärerna, och historiska Uppsala de bästa läkarna. Vad som får oss att tro att Lundaekonomerna är kontinentala och Stockholmarna så branschsmarta. Det är nämligen lätt att projicera sina fördomar om platser och människor även på dess statliga institutioner, eller göra små egenskaper till något avgörande. Kvalitetsundersökningar visar att en del fördomarna inte är fördomar – men kanske blåser vi upp allt detta ur proportion.

Med risk för att låta som en rönnbärshungrig räv ställer jag mig frågan: Är skillnaden mellan en examen från norr och en examen från söder verkligen så stor?

Jenny Pira