Calle Ekblom Käck pluggar kulturjournalist-programmet.

Calle Ekblom Käck har testat allt: ställa fram klockan, minutiös planering och påminnelselappar – inget hjälper. Utan svår tidspress får han inget gjort.

Jag vet inte varför det blir så, men av någon anledning har jag ofta svårt för att börja. Det är någonting som alltid tar emot i starten. Öppningsordet, första meningen, formuleringen. När jag väl börjat brukar det flyta på, det är bara att komma igång som är så obegripligt svårt.

Jag gör allting i sista minuten. Bokar flygresan, springer till bussen och skickar in deklarationen. Det är en dålig vana och så har det varit sedan barnsben. Jag har alltid haft en stor fantasi och inlevelseförmåga, verkligheten försvann ofta och tiden flöt bort utan min vetskap. Jag är relativt disträ och dessutom en obotlig tidsoptimist.

JAG HAR TESTAT ALLT: att ställa fram klockan, minutiös planering och påminnelselappar – inget hjälper. Finns det ingen deadline eller hård tidspress får jag inget gjort.

Vid 16 års ålder började klasskompisarna övningsköra och jag ville inte vara sämre och skaffade de rätta intygen. Men motiveringen försvann efter att jag hade kört upp för backen hos morbror några gånger. Jag behöver inget körkort, jag cyklar istället, tänkte jag och sköt det på framtiden.

ALLT FUNKADE FINT FRAM tills jag i våras fick ett jobb som krävde bilkörning. Det var bara att bita i surheten och börja intensivköra i panik. För så blir det alltid, oavsett hur länge du skjuter upp en sak, kommer det en tid när det måste göras och det är dags att betala.

Jag har funderat mycket på min förmåga att vänta med saker och kommit fram till att det är en ohållbar livstil.

JAG TÄNKER UPPFOSTRA MINA framtida barn att inte skjuta upp saker, förr eller senare måste man göra dem. Men fram till dess tänker jag njuta av nuet och fortsätta vara en obotlig tidsoptimist, för det är ändå bättre att göra det sent, än aldrig.

CALLE EKBLOM KÄCK