Hur ett knippe ljudvågor kan locka fram och förändra känslor är fantastiskt, men Tanja Frenell väljer gärna aktivt stunderna då de får göra det.

Tanja Frenell pluggar lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).
Tanja Frenell pluggar lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).

När jag är på dåligt humör tar jag på mig hörlurar med hög musik, sätter mig på stålhästen och kör en liten sväng. Du skulle tro jag var galen om du såg mig. Jag sjunger med i musiken högt o ljudligt, och du vet hur sånt låter när man inte riktigt kan texten, jag dansar (läs: fäktar med armarna, studsar på sadeln och svänger cykeln till musiken) och låtsasflyger lite. Tro mig, det går inte att vara sur när man gör detta.

NÄR JAG ÄR UTE och flänger på detta sätt tänker jag ibland att jag kanske inte ska sjunga så högt, men sen ser jag att varenda kotte jag möter ändå har hörlurar på – då gör min sång ingen större skada där, tänker jag och fortsätter.
Fenomenet hörlurar är ganska fascinerande. De öronstora högtalarna var årets julklapp förra året och om man ser på de människor man möter till och från skolan, på väg till stan, på gymmet, verkar det verkligen som de slagit sig fram bra, in i folks jackor och öron.

JAG HAR PROVAT det där med att vara supereffektiv vad gäller att ta in något nytt genom att alltid ha en ljudbok eller något trevligt radioprogram eller en pod i öronen när jag har varit ute och gått, cyklat eller sprungit.
Men jag kände inte riktigt att det var min grej. När jag springer i skogen, vad behöver jag då nån annans röst till? Skogens ljud duger fint för mig. Och bara grejen att alltid ta in något? Varför? Får inte mina tankar bara snurra fritt någon gång?
Samtidigt som jag är lite kritisk till detta konstanta intag av media tror jag verkligen på musikens positiva effekt. När man är på lite surt humör och kanske inte riktigt har tid att vara det just då, då är musiken lite magisk.

PÅ NÅT VÄNSTER får de små vågorna upp humöret i ett kick. Samtidigt som den är magisk på det viset är den även ofattbart effektiv på att få en till att väta ögonen när den spelas vid vissa tillfällen. Jag hade en klasskamrat som dog när jag gick i fyran och när vi samlades på morgonen och hade en liten stund för att minnas honom lyckades jag hålla ögonen torra från tårar – ända tills musikläraren började spela tvärflöjt – då börjar en ström av tårar tränga fram.

HUR ETT KNIPPE ljudvågor kan få en att tillåta vissa känslor är helt klart fantastiskt, men personligen väljer jag gärna mina stunder då de får göra det. Varje ensam stund behöver inte fyllas.

TANJA FRENELL