Min nollning krossade alla fördomar. Den var ingen promilletävling. Det förekom alkohol – men det fanns också alkoholfria alternativ, skriver Charlotte Renström.

charlotte_renstrom
Namn: Charlotte Renström. Ålder: 19. Pluggar: Sociologi. Bor: Holmsund.

Nollning. Grupptryck. Alkohol. Redlösa ”nollor” som mitt i natten vilset famlar fram i mörkret och inte hittar hem. Desto fler hittar till akuten – åtminstone om man får tro avdelningschefen för Umeås akutmottagning. På akuten sägs nämligen uttrycket ”droppen som fick bägaren att rinna över” ha antagit en mer bokstavlig form i samband med årets terminsstart.

JAG BLEV SJÄLV ”NOLLAD” i år. Under två veckor deltog jag och en stor del av mina klasskompisar i en inspark med aktiviteter nästan varje dag. Och ja, varenda kväll pyntades Campus med vinröda och grönblå plastkassar, i vilka innehållet klirrade och klingade i takt likt en symfoni. En symfoni som avslöjade allt om förväntningarna på nollningsfenomenet. De där plastkassarna innehöll så mycket mer än bara glasflaskor; de var fyllda med ett rågat mått av förmodanden. För man hade ju hört. Alla visste ju att nollningen egentligen bara var en enda utdragen promilletävling.

MEN KRASCH, BOM, BANG. Min nollning krossade alla fördomar. Den där grupptrycksklyschan stannade och glömdes i plastkassen och blev inte mer än en rostig förmodan. Ett ”dra alla över en kam”-antagande. För min nollning var ingen promilletävling. Det förekom alkohol – men vid varje tillfälle fanns alltid även alkoholfria alternativ, bekostade av faddrarna själva. Faddrarna, varav två vid varje tillfälle var nyktra. Alkohol var ingen lag, varken skriven eller oskriven. Det var frivilligt – precis som resten av nollningsaktiviteterna. Atmosfären utgjordes i stället av sensommar och härligt umgänge.

UNDER NOLLNINGSVECKORNA stiftade jag en rad nya bekantskaper. Bland dem ingår varken akutläkare eller ambulanspersonal, och jag vet att jag långt ifrån är den enda som lyckades att undvika det. Så, Umeå. Det är nog dags att vända blad nu. Nollningen har uppenbarligen inte bara en sida. Den fyller fortfarande sin funktion som en två veckor lång välkomstfest och hjälpte åtminstone en vilsen och nybliven norrlänning att känna sig välkommen redan från start.

CHARLOTTE RENSTRÖM