Vägen till en examen har varit jobbig och kantad av straff, men nu har Nicha Dahl lyckats nå målet, trots ett antal funktionsnedsättningar som inte alltid mötts med förståelse. Här är hennes berättelse.

Under mina studieår vid universitetet har jag vid ett flertal tillfällen stött på olika slags hinder, som varit svåra för mig att komma över, då jag lever med olika typer av osynliga funktionsnedsättningar. Jag har ansett mig väl bemött av de allra flesta lärare och jag anser innerligt att de verkligen gjort sitt yttersta – särskilt under de sista terminerna – för att hjälpa mig med mina svårigheter, vilket jag är oerhört tacksam för. Ändå har det för mig varit svårt att slutföra mina studier, då de är anpassade för normalfriska människor med normalkapacitet. För mig, som inte har en normal ork eller kapacitet, har det varit ett antal jobbiga år. För att tydliggöra mina ståndpunkter vill jag berätta om mina svårigheter  och visa var problemen finns.

PÅ GRUND AV ETT MEDFÖTT hjärtfel har jag nedsatt kapacitet och ork i mitt vardagliga liv. Denna nedsättning i orken kan orsakas av många olika saker, exempelvis stress, alltför många intryck, långa dagar, brist på luftrörelse, värme, kyla etc. Dessutom är jag överkänslig mot både dofter av olika slag (till exempel parfymer) och cigarettrök. Innan jag påbörjade min programutbildning hade jag läst kurser under tre terminer på universitetet, vilket fungerade bra, sett utifrån mina ”specialbehov”. Men redan under den första terminen på programmet insåg jag att detta skulle bli en svår och lång resa. Klassen var alldeles för stor för att jag skulle orka med, dels på grund av överkänslighetsproblematiken, men också eftersom jag blir trött av att ha mycket folk omkring mig. För många intryck påverkar mig negativt orkesmässigt. Grupparbetena till en början var hemska(!), det var så mycket att ta itu med, vi satt ofta från morgon till kväll, seminarierna kom tätt och det sista seminariet under varje moment låg en till två dagar före salstentamen. Det var hektiskt och jag misslyckades konstant med tentorna.

DÅ JAG KOM HEM FRÅN SKOLAN var jag helt slut, jag orkade inte med något socialt umgänge och inte heller med att plugga på kvällstid. Grupparbetena skedde ofta i grupprum, vilket innebar dålig luft och att vi satt där timvis utan luftbyte – och det enda jag kände var hur min hjärna slutade fungera. Hela tiden låg jag efter, vilket också ökade på stressen. Det var så oerhört jobbigt! Ofta gick jag hem och grät av utmattning. De enda känslorna jag bar runt på var skam och misslyckande. Sedan jag var åtta år hade min högsta dröm varit att utbilda mig vid ett universitet, nu var jag här och klarade inte av det! Alltför ofta ville jag ge upp och efter andra terminen bröt jag ihop.

EN TERMIN VAR JAG BORTA, men tänkte att ”det är ju det här jag vill och för att få arbeta inom det här så måste jag klara av den här utbildningen”, så jag hoppade på studierna igen. Även denna gång kom jag in i en stor klass och allt började om igen, med långa dagar, grupparbeten och den konstanta stressen med att hela tiden ligga efter. Precis som tidigare satt jag med vid grupparbeten, klarade inte av att vara på seminarierna, fick gå hem och var tvungen att göra straffuppgifterna. Alltid dessa straffuppgifter! Jag grät. För att det alltid var jag som skulle straffas. Jag, som inte orkade med, fick extra stora uppgifter som tog en hel massa timmar att göra för att jag missat ett seminarium som varat i enbart ett par timmar. Så jag grät.

JAG ARBETADE VARJE DAG tills jag bröt ihop, då jag inte gjorde något annat än att bara ligga i sängen en vecka. Hamnade så klart ännu mer efter på grund av detta och jobbade tills jag bröt ihop igen, eller blev sjuk i ett minimum av två veckor per gång. Det var svårt med samspelet i gruppen, eftersom att de inte såg hur jag plågades – och allt jag ville var att bli accepterad som ”normal”, så jag sa inget om hur dåligt jag mådde. Det jag mötte från deras sida var oförståelse. De trodde nog att jag inte ville delta, att jag var lat, lite skum, konstig eller kanske till och med att jag var trög.

TERMIN SEX GAV JAG UPP. Under termin sex gav jag upp. Jag gick till några lärare och beskrev min situation: att inte kunna vara med på föreläsningar eller seminarier, inte hantera grupparbeten, inte orka med studiesituationen i helhet och på grund av mina funktionsnedsättningar konstant ges straffuppgifter. Det verkade inte rätt för mig längre, jag kunde inte hantera det psykologiska. Jag grät när jag berättade hur det varit under dessa år, jag kunde inte hjälpa det. En av dessa lärare var verkligen min räddande ängel – hon gjorde det möjligt för mig att lyckas med studierna utan att bryta ihop. Äntligen!

NU ÄR SISTA TERMINEN avslutad – och jag klarade det! Trots att vägen dit var brokig, kantad av straff och att jag så många gånger var på väg att avsluta allt, så börjar jag kunna se ljuset. Mycket tack vare de lärare som har lyssnat på mig, men mest av allt för att jag själv orkat med. Det som varit absolut jobbigast – och jag kan inte nog understryka hur oerhört jobbigt det varit – var att jag under hela studietiden har tvingats springa runt på institutionen, bland studievägledare, lärare och andra för att försöka reda ut min studiesituation, söka förståelse för det jag går igenom och så vidare. Detta har tagit så mycket kraft och energi och jag vet inte hur mycket tid som har gått åt till att försöka hitta lösningar, men jag hoppas kunna klargöra i alla fall några av de aspekter som finns kring vad det innebär att studera med funktionsnedsättningar.

OFTA BLIR JAG BESKRIVEN som ”stark” av folk som möter mig – och jag ser det allt tydligare nu. Min rädsla är dock att andra i min situation inte är lika ”starka” och att de därför kommer att avbryta sina studier i förtid, inte nå sina mål och känna sig besvikna på sig själva, mindre värda och kanske till och med misslyckade. Genom att skriva detta hoppas jag att förståelsen för dessa personer – mina jämlikar – kan öka och att de hjälps i ett tidigare skede. Många orkar nog inte tillbaka efter att ha blivit nedbrutna så många gånger eller haft så många sjukdomsperioder som jag. Vi är alla medmänniskor som måste hjälpa varandra – speciellt de som inte klarar sig utan vårt stöd.

Jag vill rikta ett tack till de personer (lärare, studievägledare, studenter med flera) som under min utbildning hjälpt mig i rätt riktning, visat förståelse och medmänsklighet.

De har varit guld värda!

 NICHA DAHL