Gammaldags översättningsövningar och grammatikplugg ersätts nu med modern kommunikationsträning. Universitet och skolor står inför stora förändringar. Men svenska myndigheter verkar sitta med armarna i kors, menar Göran Berger och Andreas Eraybar.

Alla som i skol- eller högskolemiljö försökt lära sig ett främmande språk har fått göra det med hjälp av undervisningsmetoder som har sina rötter i medeltidens latinundervisning. Fokus har legat på grammatik, glosor och att översättning av texter. Upprinnelsen till en ny syn på språkinlärning kom egentligen från det brittiska samväldet där tjänstemän från världens alla hörn var tvungna att lära sig engelska. Där var det inte så viktigt med grammatiska regler bara man förstod varandra någorlunda. Denna rebelliska språkpedagogik med tonvikten på kommunikation i tal och skrift växte fram under 1900-talet, mestadels utanför de formella utbildningssystemen.

EFTER MILLENIESKIFTET har nu denna kommunikativa syn vunnit en avgörande seger och förpassat den gamla grammatiska metoden till historiens skräpkammare. Vad som skett är att Europarådet ställt sig bakom en gemensam referensram för språk som tar fasta på hur väl språkbrukaren kommunicerar. Fokus ligger alltså på läs- och hörförståelse samt förmåga att göra sig förstådd i tal och skrift. Referensramen har blivit en succé av oanade mått. Den påverkar och effektiviserar språkundervisningen – inte bara i Europa utan också i den övriga världen.

SPRÅKINSTITUTIONER VID svenska universitet och högskolor får följaktligen se över sina kursplaner och intensifiera kommunikationsträning på bekostnad av undervisning om det främmande språkets regler och egenskaper. För lärarutbildningar gäller att förbereda språklärare för en förändrad roll i klassrummet, där kommunikation i mycket större utsträckning kommer att ske på ett främmande språk.

SKOLVERKET HAR NYLIGEN skrivit om kursplanerna för svenska för invandrare, SFI, enligt referensramens riktlinjer, vilket hade kunnat innebära en start för den kommunikativa språkrevolutionen inom den svenska skolan. Men efter avslutat uppdrag med SFI gör Skolverket halt och tar inget ansvar för resten. Gymnasiekurserna i svenska förblir alltså vid det gamla. Och för de omfattande fortbildningsinsatser av lärare och skolledare som skulle behövas finns inga pengar. Någon utvärdering av nationella provresultat för att säkerställa att de nya intentionerna trängt ända fram till de studerande finns inte ens på ritbordet.

UTLÄNDSKA STUDENTERS möjlighet att studera vid svenska högskolor har under många år sorgligt nog bromsats av olika systemfel. Referensramen skulle kunna lösa de flesta av dessa.
För att en utländsk student ska få tillträde till svenskspråkig undervisning vid någon av våra högskolor krävs naturligtvis goda språkkunskaper. På komvux erbjuds gymnasiekurser som inte handlar så mycket om kommunikation. De är istället utformade enligt det gamla mönstret, dvs. inriktad på grammatik, litteraturkunskap, de nordiska språkens historia m.m.

DET GÅR DÄRFÖR ATT slinka igenom gymnasiekurserna, eller klara av dem genom särskild prövning, utan att sedan kunna fungera som student på en högskola. Alternativt kan utländska personer genomgå svensktestet TISUS som inte heller bygger på referensramen, bl.a. saknas test av hörförståelse, men som i övriga avseenden ligger på en högre nivå än gymnasiekurserna. Svårare till och med än motsvarande tester i stora europeiska språk som engelska, tyska och franska. Få klarar att den vägen ta sig in på svenska universitet. Referensramen skulle kunna rätta till bristerna i nuvarande system så att utländska studenter inte behövde välja mellan för lätta eller för svåra examinationer, bägge med felaktig inriktning.

DETSAMMA GÄLLER arbetsmarknaden. Referensramen har hittills inte haft någon betydelse för att säkerställa de språkkunskaper som fordras av till exempel utländska läkare, psykologer och sjuksköterskor. PSV, det test som tidigare krävdes för utländsk vårdpersonal, havererade för några år sedan. Välutbildade invandrare ställs därför inför ett lika förvirrande val som de utländska studenterna. Varken utbildningsväsendet eller arbetsgivarna tycks vilja ta hjälp av referensramen för att komma ur en situation som gått i baklås och kostar samhället både kompetens och resurser.

DET ÄR SÅLEDES DAGS för Utbildningsdepartementet att ta ett helhetsgrepp på referensramen så att språkreformen inte fuskas bort. Skolverket och Universitetskanslersämbetet borde åläggas att ta ett helhetsgrepp på genomförandet inom utbildningsväsendet, Universitets- och högskolerådet samt Myndigheten för Yrkeshögskolan borde åläggas att fastställa språkkraven för utländska studenter. Dessutom borde någon instans få i uppdrag att ackreditera med referensramen som måttstock så att utbildningar och examinationer stäms av mot arbetsmarknadens krav. Som det nu är riskerar reformen att i Sverige stanna på papperet.

GÖRAN BERGER & ANDREAS ERAYBAR
Folkuniversitetet Göteborg