Interaktiv inlärning och så kallat mikrolärande utanför skoltiden är det som kan göra Sverige till ett framgångsland igen, menar Rufus Lidman.

Den senaste Pisa-mätningen visar att den negativa trenden för svenska elevers fallande resultat förmodligen stoppats och nu når samma nivå som 2009. Samtidigt är resultatet brutalt mycket sämre än för tio år sedan, och vi är liksom glada för att vi ”kanske når snittet” för länder som Ungern, Grekland och Turkiet. Samtidigt blir vi slagna med hästlängder av alla våra ”riktiga” konkurrenter, så som Singapore, Korea, Vietnam, Kina och Japan, samt på hemmaplan länder som Estland, Portugal och Slovenien.

En annan internationell skol­undersökning, TIMSS, visar liknande oroväckande resultat. Det vill säga att svenska elever presterar betydligt svagare idag än vad de gjorde till exempel 1995, samt att vi halkar efter regioner där den allra högsta tillväxten finns.
Det här är ett stort problem. Inte bara för enskilda individer, utan även för samhället. Parter från svenskt näringsliv och politiker brukar benämna bristen på kvalificerad kompetens som ett av de absolut största hoten för att enskilda företag och landet i stort ska nå framgång.

Tittar vi på nästa fas i skolgången så späds det på av en färsk studie av AIESEC, som visar hur enbart 30 procent anser att universitet tillhandahåller den kunskap som krävs för en framgångsrik karriär. Mer än 80 procent menar dessutom att den praktiska kunskapen är den mest värdefulla att lära sig. Jag tycker att resultaten från Pisa, TIMSS och AIESEC är djupt oroväckande, inte minst för oss inom näringslivet. Frågan är om lösningen verkligen finns inom skolan?

Jag menar att det allra viktigaste skolan bidrar med handlar om kunskapens abc som ovannämnda studier mäter, kompletterat med en humanistisk del som plattform för kreativitet. De digitala kampanjerna inför Trump och Brexit visar dessutom ett tydligt behov av kritiskt tänkande, som den svenska skolan och högskolan lär ut.

Samtidigt vet jag som strateg att ”den som försöker lyckas med allt, lyckas oftast inte med något”. Om vi idag har utmaningar som handlar om att ta hand om de tre viktigaste funktionerna som skolan har, ska vi då försöka tvinga skolan att leverera något den inte ens är riggad för – det praktiska? Är det inte mer rimligt att låta praktiska enheter ta hand om de praktiska utmaningarna?

I begynnelsen av den digitala utvecklingen försökte man lösa utmaningen genom eLearning och MOOC:s, det vill säga via digitala plattformar som tillhandahåller platsoberoende utbildning. Här har det fram tills nu ”asfalterats kostigar”, det vill säga att man publicerat kursmaterial och föredrag på nätet med förhoppningen om att materialet blir sexigare för att det ligger där.

Den senaste tiden har fenomenet Microlearning kommit som en flodvåg och använts som en framgångsrik lösning på kunskapsutmaningar, i synnerhet på praktisk kunskap. Här använder man inte ny teknik för att reparera gamla processer, utan för att innovera nya. Microlearning är ett mobilt lärande via korta ”microstunder”, som kan tillämpas för olika ämnen. Tekniken är anpassad efter dagens moderna enheter samt till ungdomars sätt att leva och lära via digitala plattformar.

Genom den mobila utbildningsmetoden kan man ta vara på alla korta stunder i vardagen, till exempel när man i tio minuter sitter på bussen eller väntar på kompisen. Det handlar helt enkelt om att använda mobilen och vardagens alla små microstunder för att på utbilda sig på ett effektivt sätt, istället för att meningslöst ”döda tiden”.

Pisa-mätningarna visar att vi kanske lyckats stoppa en negativ trend, men resultaten är fortfarande dåliga. Det är ett stort problem, både för näringslivet och ungdomar som vill bli anställningsbara.

Vi måste sluta lura ungdomarna att de når praktisk framgång genom skolan. Skolan skänker fundamentet för något av det viktigast som finns gällande abc, kreativitet och kritisk granskning. Däremot hittar vi inte lösningen på praktisk lärande där – utan utanför skolans värld. Låt oss bejaka de nya möjligheterna med digital teknik och göra så att Sverige blir ett framgångsland igen.

Rufus Lidman
författare & digital rådgivare