Heteronormen förstör självkänslan. Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat. Den leder till och med till döden för enskilda människor, skriver Daniel Nyström.

Daniel_Nystrom”Spektaklet i Stockholm” är sedan länge glömt och sensommar har övergått i terminsstart. Nu står jag här. Ett halvår av studier framför mig. Nu kan det ”normala” ta vid igen. Den senaste tiden har dock varit fylld av många tankar. Det är nog så att jag aldrig riktigt reflekterat kring det så ingående som just den senaste tiden, men mitt liv är begränsat av osynliga murar.

MIN SYSTER BLEV NYLIGEN mamma. I maj i år kom en välmående och livfull pojke till världen: Elias. Det är hennes stolthet. Hon lyckades och ”när han växer upp kommer han att få många tjejer”. Där börjar det.
Jag minns att vi på lågstadiet var många pojkar som retades med tjejerna. Vi trodde att vi bara hade kul. Men det vi inte visste om var att vi deltog i en pardans för framtiden: ”Vi tyckte om dem”.

UNDER SEXUALUNDERVISNINGEN på högstadiet delades klassen upp efter kön. Läraren berättade för oss om penisen, varför vi har en sådan och hur den och slidan hör ihop. Han nämnde kort att det fanns något som kallades för homosexualitet och tillade med en pust: ”Men det ser ju jag att ingen av er är”.
Sedan kom dagen. Farfar låg inför döden. Det var bara en fråga om timmar innan han lämnade mig. Jag minns hur han klappade mig på handen och frågade om jag hade någon flickvän än.  ”Nej, inte ännu”, sa jag. Han förklarade då för mig att jag är fin kille som snart kommer hitta en fin tjej. Jag skulle bli pappa, och jag instämde.

GYMNASIET NÄRMADE SIG sitt slut och det var dags för studentbalen. Kille och tjej skulle paras ihop. Någon annan konstellation fanns inte på kartan. Jag deltog aldrig på balen.
Parallellt med allt hade mamma under hela min uppväxt pratat om barnbarn. Det hade även mormor gjort. Morfar. Farmor. Ja alla. I mammas röst kunde jag höra längtan över den dagen hon skulle få höra tilltalet ”farmor”.

JAG MINNS MIN ”sexuella debut”. När jag tänkte på killar och blev upphetsad av det. Jag skämdes. Jag hoppades för allt i världen att det var en fas. Att det skulle gå över. Att jag skulle bli frisk. Jag tänkte på mamma och de barnbarn som hon såg så mycket fram emot; på hur målet med livet är att bli med kvinna och med barn. Jag insåg att jag skulle svika henne.
På fester när kompisarna skrålade, skålade och kramades höll jag mig på min kant. Jag ville inte delta i kramkalaset. Det kunde bli fel. Tänk om de skulle tro att jag hade stött på dem, den dagen när jag väl hade kommit ut? För att komma ut skulle jag göra. Det hade jag bestämt.

TILL SIST KOM D-DAGEN. Det var 21 april 2001. Jag omfamnade mamma, grät och berättade mitt livs största hemlighet: Att det var något fel på hennes son – att jag inte var normal och att jag inte kunde göra något åt det. Under hela livet fram till och med den punkten hade jag fått lära mig vad som är rätt och vad som är fel. Jag var fel. Jag frågade om hon kunde älska mig i alla fall. För henne var allt annat uteslutet. Jag var och förblev hennes barn.

PÅ SOMMAREN SAMMA ÅR deltog jag på mitt första Pride. Det var i Stockholm. Solen sken och jag var så stolt. Modet. Att våga. Det var häftigt. Min början på frigörelse.
Vid uppsamlingen inför paraden träffade jag en reporter för länstidningen NSD. Hon tog en bild och ville göra en intervju med mig om hur det kändes att komma ut, delta på Pride och vara homosexuell i Kiruna. Det blev ett bra reportage. Mamma ägnade dock mycket energi åt att övertala mig att dra tillbaka reportaget med hänsyn till att min syster och bror skulle kunna fara illa. Jag lät mig motvilligt övertalas.

DET ÄR SÅ HETERONORMEN fungerar. Den förstör självkänslan. Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat. Den leder till och med till döden för enskilda människor. Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade. Men det är inte bara vi med en annan sexuell läggning eller könsidentitet som begränsas. Även de som identifierar sin sexualitet som någon variant av heterosexualitet drabbas. Normer är osynliga, men förväntningarna och reglerna får konkreta konsekvenser. Dessa styr allas våra liv och beteenden.

360 DAGAR OM ÅRET lever jag i en enda lång heterosexuell parad. 360 dagar om året behöver jag aldrig komma ut. 360 dagar om året möter jag en värld fylld av föreställningar och hat som begränsar kärlek, omtanke och omsorg. Därför behövs Pride och därför behövs berättelser av oss som kommit ut. Vi behöver visa att vi finns och att vi kräver lika människovärde! Pride är ett tillfälle att lyfta frågan om det heteronormativa samhällets heterosexism och homofobi, bifobi och transfobi.

DEN 26 SEPTEMBER är det dags för Umeå Pride. Där möts vi alla som är trötta på hatet och fördomarna. Där möts vi som tror på kärlek och jämlikhet mellan människor. Jag hoppas att vi blir många som visar att en annan värld är möjlig.

DANIEL NYSTRÖM
vice ordförande för RFSL Umeå