Universitetets kampanj om anställningsbarhet, som bland annat synts i Lindellhallen, placerar alltför lätt skulden för eventuell arbetslöshet hos den enskilda studenten. Det menar Nina Wegener.

Under våren har Lindellhallen stått i ett starkt regnbågsfärgat ljus, och när vårsolen kom fram blev studenter som passerade oundvikligen  belysta av gröna, gula eller röda nyanser. Var det Umeås samlade HBTQ-rörelse som körde fram med kranar och satte upp de flera meter höga färgfilmerna på rutorna?

Nej, det var universitetets karriärcenter som uppmanade dig att granska din egen anställningsbarhet och göra upp med dig själv hur många procent av din kropp den fyller.

JAG UNDRAR OM JAG ÄR anställningsbar upp till knäna, midjan… eller om det kanske bara står mig upp i halsen. Och är det min högra eller vänstra hjärnhalva som marknaden kan använda? På UB är reklamskyltarna framsatta. Procentsatser pryder den här tidningen och fikens kaffekoppar, och gör det omöjligt att undgå denna kampanj som framställer förmågan att hitta jobb som ett förkroppsligat personkarakteristika hos den enskilda studenten.

På karriärcenters hemsida uppmanas man att ”marknadsföra sig på ett bra sätt för att öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden”. Det finns ett antal jobb därute, och det handlar bara om att komma in i kampen om dem. Härliga marknadsmetaforer importerade direkt in i den personliga sfären. Och vem är det du tävlar emot? Det är såklart alla kompisarna från studierna – som man väl då bara kan hoppas inte har lärt sig exakt samma marknadsföringstricks som du själv.

KAMPANJEN LIDER AV EN FULLSTÄNDIG frånvaro av strukturell analys av de problem som studenterna eventuellt möter när de har pluggat klart. Att säga att arbetslöshet handlar om att den enskilde saknar anställningsbarhet ignorerar fullständigt att det finns samhälleliga faktorer – som till exempel finanskris eller rasistisk diskriminering – som kan göra det svårt att hitta jobb i dessa tider.

Nu är det kanske inte karriärcentrets uppgift att komma med stora samhällsanalyser, men ett universitet som bara frågar ”är du lönsam lille vän – och är du integrerad lille vän?” är ett universitet utan visioner som alltför lätt placerar skulden för arbetslöshet hos den enskilde.

KORTAST MÖJLIGA VÄG FRÅN TANKE till faktura verkar vara tanken bakom karriärcentrets kampanj, men värdet av kunskap för samhället devalveras när det enda slutliga målet för vår utbildning handlar om den enskildes förmåga att hitta jobb så snabbt som möjligt. Det är bra om den kunskap som man tillägnar sig i sin studietid är användbar i samhället sen, men det ska inte enbart vara marknaden som ger legitimitet till vår kunskap.

NINA WEGENER