I kursen organisationspsykologi läser vi om Demystifying Organizations. I en av kurslitteraturens böcker står det om författaren Weick, som hävdar att the deed is father to the thought. Att motiven, värderingarna och ideologierna härstammar från handlingar, och inte tvärsom. Något luktar bränt men bekant. Den där trosbekännelsen vi skulle kunna utantill, vid invigningsriten, och sedan helst vid varje ceremoniell tillställning.

Vi skulle göra det bästa för människor, men vi dök aldrig upp på välgörenhetsgalan.

Vi skulle vara sanna mot oss själva men vi pratade inte med dem som hoppade av.

Vi skulle tänka på mänskligheten och tjäna världen men kom aldrig nyktra till härbärget eller gudstjänsten.

Vi skulle handla på ett sätt som vi kunde stå för men vi tog varandras killar.

Vi skulle utföra våra plikter med glädje, men vi hittade på ursäkter till att inte göra vår del på städveckan.

Vi skulle förbereda oss för tjänande och lära oss det nobla med att tjäna, och därmed förtjäna rätten att bli tjänad. Men vi fejkade magsjuka inför galan om Mäns våld mot kvinnor, och skyllde på husmammans bristfälliga matlagning. För lite brainfoods.

Vi skulle söka förståelse och få sann visdom men vi kopierade varandras svar när Multiple Choises blev för svårt.

Vi skulle söka efter det bästa i alla. Se skönheten, med sitt berikande inflytande. Men när jag klädde mig i en trasig sjal blev jag kallad ”the scarf women”. Jag ville ju bara visa att det var okej att ha hål i sin själ. Men det amerikanska tangentbordet hade inga prickar.

Vi skulle vara ödmjuka vid framgång och utan bitterhet vid förlust, men vi tilltalade inte med den som kom först i mål.

Vi skulle eftersträva välfärd och harmoni för rörelsen men vi pratade bakom varandras vitklädda ryggar när en gravid syster läste trosbekännelsen.

Vi skulle alltid sträva efter att göra våra liv till en symfoni av höga ideal. Men inför körfestivalen bröt vi oss in hos en annan rörelse och snodde deras låttexter.

Vi skulle vara hängivna det rätta, det goda och det sanna, utan några motsättningar, men vi fifflade med röstningen vid nyvalet av ordförande och sa grattis vad glad jag är för din skull, när fel person vann.

Vi skulle alltid komma ihåg att fundamentet för rörelsen var kärlek, det största av allt. Vi sa att vi älskade varann men vi visste inte varandras namn.

Allt detta skulle stärka oss i vår andlighet, men jag har aldrig känt mig så andefattig som då. Och aldrig så upplyst som när jag läser den där trosbekännelsen nu.