Jag sitter och väntar på flyget när jag får syn på en föreläsare från utbildningen. Jag minns inte vad hon heter men jag minns att hon föreläste om tidsperspektiv. Jag vill fråga henne varför jag minns namnen på alla från min lågstadieklass men inte minns hennes namn och varför jag åker tillbaka till byggnaden där tiden har stått still. Fastän det hänger en sån stor klockan på byggnadens vägg. Den som vi kastade snöbollar på för att få tiden att gå. Fortare. När det var som kallast på vintern och vi inte fick gå in förrän lunchrasten var slut. Jag skulle göra vad som helst för att få stå där igen och frysa till is tillsammans med tiden.

Klockan är monterad på den vägg som tillhör gymnastiksalen. Jag vet att den inte är öppen. Ändå kan jag gå in. Jag funderar på att vända när jag märker att det luktar precis som då. Bänkarna, krokarna, duscharna och till och med lappen om förbudet mot parfym. Hänger kvar.

Gungorna. Puttar lite för att få fart. De rör sig inte lika lätt som när det var Gyllende Tider. När vi grävde grävde guld i USA och det var Dags att tänka på refrängen på musiklektionen. Efter att ha torkat borden i matsalen med Svett-Sara som luktar jättegott nu för tiden.

I slöjdsalen luktar det sågspån, lim, och målarfärg. Hundratals färger som för länge sedan täckt över bordens ursprungliga utseende. De gamla senapsflaskorna som i stället innehåller lim är precis lika halvfulla som då. De påbörjade klädhängarna står fortfarande bredvid svarvaren. Den misslyckade smörkniven på bordet närmast fönstret. Listan där man skrev upp sig om man behövde hjälp. Om det ändå fanns en sådan lista nu.

Jag går ut på skolgården igen. Jag skulle göra vad som helst för att få stå där och frysa till is. Med overall fastän alla andra har termobyxor. Bredvid Svett-Sara i matsalen. Ensam på fritids. Men inte här.

 

WHERE TO FIND HAPPINESS