Tetrahydrocannabinol. Brorsan och jag försöker komma fram till hur det kommer sig, att vi båda är så fladdriga. Vi sitter inte still länge förrän vi vill vidare, ständigt på jakt efter en ny tetrahydrocannabinol. Ibland hittar vi svampar i skogen, ibland på krogen. Några är Freud-lysta men långt ifrån alla. Vi är aldrig riktigt nöjda. Är det generna?

Brorsan och jag drabbas då och då av ”ögonlocket”. Fenomenet går ut på att vi sällsynta mornar vaknar upp med det ena ögonlocket som vikt och försvunnet. Jag undrar om det är därför våra själar speglas i näsborrarna i stället, där det fladdrar betydligt mer.

Men det är varken gener eller genus, utan generation som gör att vi fladdrar. Jag tror inte jag har en enda vän, född på 80- eller 90-talet, som inte drömmer om att vara och fara NÅGON ANNANSTANS än där den är just nu. Resa lite, eller i alla fall utbilda sig till något som gör att man får resa, eller i alla fall får fortsätta tro att man kanske kommer att få resa sen.

Själv reste jag till USA och sprang tills jag inte längre reste mig. Jag fick en plats i stafettlaget på skolan, men ingen i bussen. Sistaårseleverna skulle ha dubbla säten. När jag inte sprang tillräckligt fort skyllde jag mina uteblivna tider på Akilleshälen och åkte hem för att ta reda på vilka fästen det var som inte höll.

Jag började på sjukgymnastprogrammet. Men det gav inga svar. Så jag sökte mig till psykolog. Men Freud gav inte heller någon frid.  Förut trodde jag i alla fall att det var Akilleshälen som var svaret. Nu vet jag. Att det inte är det. Så jag fortsätter fladdra. Som resten av generation Fly.