Om det inte vore för kursen jag läser skulle jag ha trott att min vän är förföljd av Lagen om alltings jävlighet, när hon berättade vem hon träffat på ICA. Nu säger jag i stället, att personen säkert har varit där varenda gång hon har varit på ICA. Det är bara det, att nu lägger hon märke till honom, eftersom hon numera har nervceller som kodar för just hans utseende.

I min kursbok står det nämligen att vi har nervceller som är specialiserade att aktiveras av en särskild typ av visuell information. Färg, form, och så vidare. Någon i klassen frågar på föreläsningen om man kan gå så långt, som att säga att det finns till exempel Obama-nervceller -nervceller som skulle avfyra en signal vid igenkänning av särskilda ansiktsdrag. Läraren säger att så långt skulle han inte sträcka sig, men att det finns nervceller som verkligen kodar för något särskilt. Eller någon särskild. Jag är säker på att jag har utvecklat Robinska nervceller. Och Simonska. Brentska. Joeliska. Zackiska. Anders-Fredriska. Markusiska. Julianska. De dyker alla upp som vålnader i städer där de aldrig skulle befinna sig. Jag bestämmer mig för att negligera föreläsarens svar och kommer från och med nu att skylla mina hallucinationer på Vetenskapens Jävla Värld.