Plötsligt får jag en förevändning att gå ner i arkivet. Det var ett tag sen sist, kan man säga. Nu vill ett par glada laxar kolla in vad Vertex gamla bildarkiv kan innehålla för gulnade och bortglömda skatter. De planerar att fördjupa sig i ett av de mer långlivade fenomenen vid Umeå universitet – mer om det en annan gång – och är på jakt efter bildbevis. De kommer då att tänka på Vertex gamla bildarkiv.

DET ÄR ETT RIKTIGT arketypiskt arkivskåp av pansarplåt, typ, med stora lådor som innehåller mappar som i sin tur innehåller riktiga kopierade bilder, inga tunga-filer-att-klicka-upp-och-vänta-på där inte, nähärå, utan omedelbar behovstillfredsställelse, åtminstone av de glada laxarnas reaktioner att döma. Titta här! Och här då! Åååh!

TILL SAKEN HÖR hör att jag först inte har en aning om var arkivskåpet står. Vertex redaktion har flyttat ett par gånger, arkivet har hängt med någonstans i bakvattnet, och eftersom skåpet är rätt stort, och redaktionslokalen liten, har det med tiden förpassats långt ner i de dunkla kulvertgångar som utgör den allra lägsta nivån i universitetets kapillärsystem. Så: var f-n är arkivet? Jag frågar någon som alltid har svar och ber denne nyckelperson att följa med, visa vägen och låsa upp, för nyckel dit ner har jag aldrig haft.

VÄL NERE I DET bunkerliknande rummet, efter att några snabba fynd gjort de glada ännu gladare, blir jag för ett ögonblick stående helt tyst. Blicken glider iväg längs hyllraderna fullpackade med dokumentkartonger i A4-format och ålderdomliga pärmar med gamla årtal på ryggarna. Huvuddelen av arkivet innehåller saker och dokument som inte har ett dugg med Vertex att göra, ska jag säga, och det är de stickspåren jag förlorar mig i. Protokoll 1972-1973, Ej diarieförd korrespondens 1984, Aktuella frågor 1969.

DET SOM HÄNDER är att ett stort lugn sprider sig i min kropp. Jag vet inte riktigt varför. Jag var inte ens särskilt stressad innan. Kanske är det en fläkt från historien som sveper ut från hyllraderna, nuddar mitt ansikte och viskar, utan att jag riktigt hör det, att allt är förgängligt, allt ska bli nytt, men att allt ändå, på nåt mysko sätt, alltid finns kvar.
Märkligt är det. Både lugnande och uppiggande.

SÅ DET KANSKE ÄR hälsosamt att gå ner i arkivet ibland. Förrådet kan eventuellt också funka, om de undanskuffade banankartongerna är så gamla att de har nåt att viska om.
Fast man bör nog inte stanna därnere för länge.