I veckan har jag ålagt mig själv uppgiften att skapa världens bästa skönlitterära text. Det finns väl ingen poäng i att skapa något annat än den, tänkte jag. Varför nöja sig med något halvdant? Varför skapa något som är sämre än bäst?

Tyvärr kan jag själv inte skriva världens bästa text. Jag vet nämligen inte hur man gör. Dessutom är jag inte intresserad av det ännu-icke-skrivna som jag själv eller någon annan kanske kan skriva i en odefinierad framtid. Det som finns är det enda jag kan förhålla mig till. Det som är bäst NU. Annars är allting möjligt och inget stoppar mig från att sväva iväg i grundlösa fantasier. Detta vore inte fruktbart för mitt projekt, som strävar efter att vara handfast och resultatinriktat.

Jag tvingades därför arbeta på ett annat sätt när jag i veckan åstadkom Sveriges bästa text (det blev Sveriges, inte världens red. anm.). Det är inte den text ni läser nu. Sveriges bästa text finner ni lite längre ner på denna sida. MEN SCROLLA INTE NER ÄN! Först några ord om arbetet:

På jakt efter världens bästa text vände jag mig till internet. Varför? För att det kändes rimligt. På internet finns väl typ all världens samlade kunskap, tänkte jag. Jag googlade ”Världens bästa litteratur” och fann som första träff en wikipedialänk till Världsbibliotekets lista över de 100 bästa böckerna någonsin. Listan röstades fram på uppdrag av Tidningen Boken av en jury som bestod av hundratals svenska experter, däribland Svenska Akademien, Svenska Deckarakademien, bibliotekarier, litteraturvetare, författare, bokhandlare m.fl.

Genast stöter vi alltså på en ganska beklaglig begränsning med min text: den tar avstamp i en lista som bygger på några särskilda gruppers omdömen. Grupperna är måhända initierade, men tyvärr är deras omdömen ofrånkomligen baserade på tycke och smak. En objektiv lista över världens bästa litteratur hade varit att föredra, men denna sökning gav inga vettiga träffar på google. Juryn är dessutom svensk (vilket kanske kan förklara varför 27 av de 100 böckerna på listan är skrivna av svenskar).

Men nåja. Eftersom listan kändes rätt Sverige-biased gjorde jag avkall på min vision och beslutade mig för att skapa Sveriges bästa text i stället för världens. 27 av de 100 böckerna är som nämnts skrivna av svenskar. Till dessa hör tre diktverk som jag har valt bort (ytterligare en avgränsning alltså: det jag har åstadkommit är Sveriges bästa PROSAtext). Den med pigg blick kommer att reagera på att merparten av författarna är vita män. Det är suspekt. Premissen för att godta texten som Sveriges bästa blir alltså att bortse från det och lita rätt blint på Världsbibliotekets omdöme.

Den som väljer att godta denna magstarka premiss ska nu få en till: jag förutsatte att en text som räknas bland de 100 bästa texterna någonsin utgör en gedigen helhet. Att det borde vara möjligt för mig att plocka en mening på måfå ur varje bok och finna att den meningen har verkshöjd. Sådana krav borde väl ändå vara okej att ställa på en bok från en sådan lista, tänkte jag. Om boken innehåller en massa slarviga meningar kan den ju knappast kvala in bland de 100 bästa?

Okej – ännu en magstark och för mitt arbete avgörande premiss: jag har arbetat under den möjligtvis tveksamma parollen att summan alltid är större än sina delar. Jag har tagit för givet att böckerna från Världsbibliotekets lista med FÖRENAD KRAFT kan åstadkomma någonting som är bättre än varje bok är bra för sig. Så mycket geni på en och samma lista borde ju kunna klappas ihop till något totalt jävla MIND-BLOWING, tänkte jag. 24 briljanta meningar ur 24 briljanta böcker som liksom drar kraft både ur sig själva och ur varandra.

Men vilka meningar skulle jag välja? Jag har redan förklarat hur jag har tagit för givet att det rör sig om gedigna böcker som saknar slarviga eller dåliga partier. Urvalet gick därför till så att jag slog upp första sidan och plockade ut böckernas inledningsrader – FÖRUTOM i de fall där inledningsraden innehöll ett egennamn eller ett ortnamn. Risken med det skulle vara att en viss text kommer dragandes med sin unicitet och därmed tar överhanden. Det vore distraherande och dessutom lite orättvist. Jag valde i stället att plocka ut den första meningen som jag upplevde som ”allmänt hållen”, d.v.s. som inte refererade till någonting alltför specifikt.

När detta arbete var gjort återstod den delikata uppgiften att sammanställa materialet, att placera meningarna i ordningsföljd. Här stöter vi på min egen konstnärliga input i det hela. Det är beklagligt att jag inte kunde minimera min egen roll mer än så, och jag funderade på om jag skulle stoppa raderna i en hatt och dra upp dem på måfå i stället. Men sedan kom suget att skapa mening, att göra en berättelse av det disparata innehållet. Som sagt, det är BEKLAGLIGT att jag inte kunde avstå från detta. Jag hade kunnat ljuga och säga att jag gjorde det där med hatten. Men okej, jag erkänner min skuld.

Nu ska jag inte babbla mer. Nedan hittar ni SVERIGES BÄSTA PROSATEXT, försåvitt man alltså godtar en rad underliga premisser och även blundar för att jag inte kunde hålla fingrarna borta från sammanställningen. Efter den följer en källförteckning. Håll till godo!

 

SVERIGES BÄSTA PROSATEXT

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Ån svällde av smältvatten men flödet hade dragit sig från ängarna där gäddorna lekt och dikena förde ej längre slam. Med dieseln strypt till kvävningsgränsen och seglet revat styr vi in mot vad som ser ut att vara mynningen av en kilformad vik.

– Hörru, du har ett hål i båten, skrek en lotslärling genom vinden.

Det första jag gjorde på Hotellet, var att ringa hem för att säga att jag kommit fram. När det spordes hemma att få voro att vänta tillbaka, blevo sorgekväden framsagda och minnesstenar resta, varpå allt förståndigt folk var överens att det var bäst som skett, i det man nu kunde hoppas på mera stillhet än förr, och färre ägoskiften med eggjärn. I deras överdrivna artighet låg allt det hat de kände till varandra, ett välkammat, bugande hat, med pomada i håret.

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Jag har studerat och mediterat öfver min predikan. Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många – om jag alls vågar tänka mig, att ”många” får läsa den – eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte riktigt är på det klara med vad avsikten är.  

När börjar en händelse? Det var en afton i början av maj. Jag har aldrig sett en sådan sommar. Tider av dueller och dubbel-jalouiser, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna och eld i hjärtat? Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon förresten ingen att bada med. Hennes hår hade samma färg som en morot och var flätat i två hårda flätor, som stod rätt ut. Men det blev glädje ändå.

Han var liten till växten men bred över axlarna och en snabb löpare, hans hår var långt och han brukade spela på kinnor för kungen. Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att vänta.

– En vanlig jävla ek, sade pojken till trädet.

Verkningarna av den var som skall visa sig, icke ringa. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. De var de första som utflyttade från sin ort.

 

Källförteckning (in order of appearance)

Fogelström, Per Anders Mina drömmars stad (1960)

Nilsson Piraten, Fritiof Bokhandlaren som slutade bada (1937)

Jersild, P.C. Efter floden (1982)

Strindberg, August Hemsöborna (1887)

Tunström, Göran Juloratoriet (1983)

Bengtsson, Frans G. Röde orm (1941)

Martinsson, Harry Vägen till Klockrike (1948)

Lindgren, Astrid Mio, min Mio (1954)

Delblanc, Sven Samuels bok (1981)

Lagerkvist, Pär Dvärgen (1944)

Boye, Karin Kallocain (1940)

Ekman, Kerstin Hunden (1986)

Strindberg, August Röda rummet (1879)

Söderberg, Hjalmar Doktor Glas (1905)

Almqvist, Carl Jonas Love Drottningens juvelsmycke (1834)

Söderberg, Hjalmar Den allvarsamma leken (1912)

Lindgren, Astrid Pippi Långstrump (1945)

Martinsson, Harry Nässlorna blomma (1935)

Lindgren, Torgny Batseba (1984)

Lagerlöf, Selma Kejsaren av Portugallien (1914)

Fredriksson, Marianne Simon och ekarna (1985)

Johnson, Eyvind Hans nåde tid (1960)

Lagerkvist, Pär Barabbas (1950)

Moberg, Wilhelm Utvandrarna (1949)