Så har Earth Hour passerat igen och som vanligt måste man stå ut med en massa förbannat TRAMS på diverse bloggar och tyckarforum. Och då menar jag inte förnumstiga statusuppdateringar från Earth Hour-ivrare eller bilder på deras stearinljusmättade vardagsrum – nej, jag menar dessa bilders motreaktion, nämligen alla de typer som ser det som sitt kall att avslöja Earth Hour-entusiasterna som hycklare. Dessa typer, som vet så mycket bättre än Earth Hour-folket, som tar på sig uppgiften att kritisera Earth Hour-folket, som utför sitt dagliga värv genom att gorma om VAD SPELAR DET FÖR ROLL MED EN NEDSLÄCKT TIMME PER ÅR eller KÖR ETT EARTH YEAR INNAN NI ÖPPNAR KÄFTEN ERA ÖGONTJÄNARE.

Jag har aldrig begripit vad som driver dessa människor, som bäst kan liknas vid ett slags grottroll; ett pack med orcher som kommer krälande upp ur underjorden varje gång de vädrar blod i form av att människor uppmärksammar något de tycker är viktigt. Grottrollen släcker själva inga ljus, helvete heller, det vore ju HYCKLERI, grottrollen gör egentligen ingenting alls, annat än letar reda på människor som faktiskt gör saker, så att grottrollen kan raljera om hur MENINGSLÖS dessa människors kamp är, hur vilseledda ideal de har, hur LÖJLIGA de är med sin jävla tellustimme. Och så skriver de en elak tweet om det. Detta är grottrollens bidrag till världen.

Det var samma sak efter Utøya – fredligt sinnade människor uttryckte sin ledsamhet via sociala medier, de försökte vara solidariska, och genast började det prassla bland löven, för snart kom de krypande: smutsiga, blodtörstiga och redo att spy ut sitt ”Du är ju inte ledsen över Utøya EGENTLIGEN” eller ”Hur kan man bry sig om en ö i Norge när barn SVÄLTER på Afrikas horn”. Det är mycket sant att barn svälter på Afrikas horn, och detta är i sin egen rätt en sorgesam sak – men på vilket jävla sätt sörjer då grottrollen för dessa barn med sina hatharanger? Vad är alternativet som grottrollen erbjuder? De erbjuder inget. De säger: Skit i Earth Hour, ge fan i att sjutti pers blev slaktade på Utøya. Säg ingenting. För säger man ingenting är man i alla fall ingen hycklare, säger man ingenting har man ryggen fri, för det är svårt att kritisera den som helt saknar åsikter.

Varför är människor så dåliga på att välja sina strider? I stället för att värna om miljön – som grottrollen ju verkar hålla så nära hjärtat, att döma av hur de går på om Earth Hours futilitet – lägger grottrollen all sin energi på att bespotta de som med god vilja försöker göra skillnad. I stället för att uttrycka sitt deltagande över en katastrof i ett grannland uppmuntrar de till ISANDE tystnad i den globala rättvisans namn, för det är tydligen bättre att göra ingenting än att göra lite. Aldrig faller det grottrollen in – i sin roll som världssamvete, som enväldig recensent av andra människors känsloliv – att komma med ANDRA förslag än de de kritiserar. Det ingår inte i konceptet.

Om man är missnöjd med något – borde man inte då vara bättre på att välja sina strider, sina fiender? Tanken aktualiseras när jag läser dagens DN, där Lidija Praizovic ger sig på Maria Sveland för dennes svenska, vita, medelklass-feminism. Praizovic öser en stor tunna skit över Sveland, som enligt Praizovic ger uttryck för en sorts feminism som fungerar exkluderande för kvinnor som inte tillhör Maria Svelands demografiska grupp. Och det är visserligen sant att Maria Sveland-figurer inte är världens mått. Men skulle man inte önska att Praizovic, likt grottrollen före henne, vore lite bättre på att välja sina strider? Utgör Maria Sveland den viktigaste hotbilden mot feminismen i dag? Verkligen?

Att hävda att det finns brister i Svelands version av feminism, att mena att den inte tar intersektionalitetens alla faktorer i beaktning, det är RIMLIGT. Maria Sveland-feminismen är inte fulländad. Men måste inte en kamp få tillåtas vara onyanserad – ja, kanske BEHÖVER den till och med vara det – när den befinner sig i sin linda, när den ännu inte är etablerad; måste den inte få ha sina förenklingar, sina slagord? Så att vi sedan kan tweaka dess konstitution när den väl har vunnit mark?

Jag kan förstå att Lidija Praizovic kritiserar Maria Sveland. Men någonstans står en Pär Ström-figur och gnuggar sina händer för att de bråkar med varandra och inte med honom.