Egentligen ska jag vara på invigningen av kulturhuvudstadsåret. Det ska tydligen vara en eld på älven. Men jag orkar inte längre pulsa i snön, med termobyxor, halsduk, vantar, mössa, långkalsonger som ska tas av inomhus och så förflytta alla dessa saker och inte glömma kvar något.

Jag vill inte längre transportera mig mellan alla dessa ofärdiga byggnader.  Ständigt vara på väg och beroende av Kartritarn. Jag vill stå still. Aldrig mer känna banden från ryggsäcken skava mot axlarna. Eller axelremsväskan som lägger sig framtill, trots att jag har sagt åt den att stanna på sidan. Och tygpåsarna ska vi inte ens tala om.

Jag vill vara uppackad. Aldrig mer packa något. Aldrig mer behöva fundera över om jag har med mig tillräckligt mycket för att vara borta. Så länge. Aldrig mera fundera på hur många tröjor det krävs för att hålla sig varm. Eller ombyten för att ta bort svetten. Aldrig mer fundera på hur mycket mat som krävs för att vara mätt en hel dag.

Jag har utrustning för en hel armé, men jag vet inte hur man går med någon annan. I vilken takt. Vänster först eller höger? Rakt fram eller åt sidan?

Så jag stannar hemma. Och läser om kindling, en term i neurobiologin för ett fenomen som består i att en grupp nervceller reagerar allt kraftigare på en stimulus som upprepas, men som hela tiden är av samma styrka. Till slut brinner de upp.

Jag har alltid fryst och pölsat i snön, men jag blir allt tröttare på det och stannar allt oftare hemma. Läser om nervceller och blir den där nervcellen som reagerar allt kraftigare på stimulit som upprepas. En eld på en älv lockar inte längre. När jag själv har brunnit upp.