I fredags hamnade jag i polemik med en klasskamrat på författarskolan, det var en ölstinn diskussion om feminism och etik i litteraturen osv, klockan var väl 01 eller motsvarande. Det var en intressant diskussion, även om den i mångt och mycket gick ut på att vi sa samma saker om och om igen med lite nya formuleringar, ändå vaknade jag med en isande känsla i bröstet morgonen efter. Det beror inte på att jag hade sagt någonting dumt, eller någonting jag inte tyckte, för jag tyckte ju det då, men det är dessvärre ingen garanti för att jag kommer att tycka samma sak i morgon.

Det är nämligen så att ofta när jag ger uttryck för en åsikt så tänker jag, ibland rentav under det att jag talar, att jag lika gärna hade kunnat tycka helt tvärtom, det är liksom inte förankrat i mig, det spelar mig egentligen inte så stor roll. En besvärlighet med hela den här bloggen och dess krönikeartade form är ju att den ställer krav på en del åsikter, gärna lite ärtiga sådana, och det kan jag ju ställa upp på, men ofta känner jag att det här, ja, det tycker jag väl i dag, men vi får allt se vad jag tycker i morgon.

Överlag anser jag nog att fasta åsikter är ganska överskattade, jag tror att jag hade uppskattat en annan form av debattklimat, ett som inte baserades så mycket på vad man tycker, ett mer prövande och spontant debattklimat där folk skiftade sida och bytte åsikter hejvilt beroende på lynne och dagsform. Men jag hade också kunnat tycka tvärtom, d.v.s. att åsikter är oerhört viktiga. Jag hade också kunnat tillägga att det är på grund av att jag är vit medelklassman som jag är befriad från bördan att ha åsikter, men det orkar jag inte.

Ta i stället med er detta: TRO INTE PÅ NÅGOT AV DET JAG SKRIVER. Jag är ju för fan författare.