På föreläsningen idag skulle vi lära oss om hur man lär sig. Det är sånt man gör på universitetet. Tror, det gör man i kyrkan. Förra kursen var det annorlunda. Där fick vi lära oss om WAIS-het och WISC-ande.

Vi fick lära oss att det är viktigt att minimera antalet stimuli i testmiljön, eftersom detta kan påverka testresultatet. Testmaterialet vi hade fick absolut inte lämna testrummet, eftersom detta var Copydentiellt. I testrummet fick max tjugo personer vistas samtidigt. Vi är femtio studenter i min klass. Jag tror att det fanns tio kompletta manualer i början av kursen. Jag behövde ingen miniräknare för att lista ut att min poäng på kursen skulle bli noll.

Som ett resultat av min egen-diagnosticerade problematik; koncentrationssvårigheter, uppmärksamhetsstörning och bristande initieringsförmåga, tillbringade jag helgerna med att sitta i testrummet. Detta eftersom det då inte var översvämmat av andra studenter, halsdukar, vantar, mössor, jackor, manualer och vem som gjorde vad var någonstans i helgen, och vem det var som den här gången hade stulit en manual.

Under veckorna ägnade jag mig i stället åt att tänka på WAIS-utlåtandet när jag skrev om WISC, på WISC-utlåtandet när jag skrev om WAIS, på feedback-rapporten när jag själv fick feedback, och på alltihop när jag satt på egenterapin.

På universitet tror man inte. Man vet. Att man kan göra 50 studenter bedrövade genom att ge dom fem WAIS-manualer och två WISCar. Man tror. Att Jesus gjorde femtusen måltider av fem bröd och två fiskar. Jag hoppas. Att lärarna nästa termin mirakulöst mättar 50 studenter med fem beRÖVade WAIS-manualer och två som WISC:ar.