PSLI går tog en god vän upp den fråga som förr eller senare ALLTID bubblar upp till ytan i en kompisrelation – nämligen vad min åsikt är om Per Sinding-Larsen. Det ska sägas att jag förut tyckte att Per Sinding-Larsen var en genomfånig man, pinsam i sin påklistrade ungdomlighet, sitt tillgjort tillbakalutade sätt, med en frisyr och ett musikintresse som rimmade illa med hans faktiska ålder. Ja, jag tyckte helt enkelt att Per Sinding-Larsen borde klippa sig och växa upp (och här kan man föreställa sig hur ofattbart lite Per Sinding-Larsen bryr sig om min åsikt, men låt gå för det).

Lagom till 2011 hände dock något, nämligen det att jag själv började känna mig gammal, eller åtminstone ana att det skulle komma en tid då jag också blev forty-something, och denna dödsångest/åldersnoja varvat med intensivt lyssnande på Filip & Fredriks podcast gjorde att jag kom att betrakta sådana som Per Sinding-Larsen och Fredrik Strage som ett slags pionjärer i det att de INTE klipper sig och växer upp, eftersom de därigenom bidrar till att omformulera definitionen av hur fyrtioåringar ”ska vara”.

Det sägs ju att den generation människor som var unga under sextiotalet var de första tonåringarna. Jag säger er: deras barn, de populärkulturellt orienterade sextio- och sjuttiotalisterna, film- och musiknördar som Strage och Sinding-Larsen, medelålders gaphalsar som Filip och Fredrik, de är den första generation människor som kommer att vara tonåringar hela livet, eller ja, som kommer att vara som vår BILD är av tonåringar, hela livet, vilket i sinom tid innebär en upplösning och omdefinition av vad det är att vara fyrtio. Detta kallas utveckling och förändring och dessutom köper det mig minst tio år till av potentiella fånerier, vilket får anses vara av godo.