Arnold-Schwarzenegger-Stallone-hospitalI går såg jag A good day to Die Hard, den femte installationen i Die Hard-pentalogin (tillika den andra filmen i serien där Bruce Willis är helt skallig) och visst hade jag förväntat mig att den skulle vara jättedålig, dummare än så är jag inte, men att den skulle vara SÅ dålig var jag inte riktigt förberedd på.

Det är tveksamt om man över huvud taget kan kalla det för en film – lika gärna hade man kunnat filma Bruce Willis när han går omkring ensammen en dag hemma i sitt vardagsrum, det hade funkat lika bra, för det publiken egentligen betalar pengar för är en känsla av TRYGGHET, i detta fall tryggheten i att se gamle gode Bruce mumla ur sig samma one-liners som han gjorde redan 1988. Bruce Willis fyller i A good day to Die Hard samma funktion som glögg, midsommarsill eller julbocken i Gävle – han är en konstant i den förgängliga tiden, han är Ivanhoe på nyårsdagen, han är Arne Weise som tänder julaftonsljus på SVT.

Och så har det blivit för alla de där actionstjärnorna, de som var stora på 80- och 90-talet men som i början av det nya årtusendet låg och självdog på världens direct-to-dvd-hyllor, KANSKE delvis på grund av tornens kollaps, för ett tag där kändes det inte så fräscht och roligt längre med blodiga broilers med maskingevär. Det blev osnyggt helt enkelt, det rimmade illa med tiden. Och länge kändes det väl som att de faktiskt hade avlidit för gott, de där männen, att deras era en gång för alla var förbi, men så inträffade det som blev deras återuppståndelse, nämligen finanskrisen.

För plötsligt hade världen inga pengar – eller jo, nog hade Hollywoods producenter lite sparat i madrassen, men från och med 2008 var dessa producenter LIVRÄDDA för allt annat än säkra kort, liksom publiken greppade efter trygghet, konstanter, varför det blev läge att sparka liv i 80-talets mumier, pumpa dem fulla med botox och testosterontillskott och ställa upp dem på rad för det klassfoto som är postern för Expendables (2010):the-expendables-2076

Och vem kan klandra dem för det, i dessa ekonomiskt kärva tider, där man bara överlever i nöjesbranschen om man 1) Upplevs som en trygg konstant, eller 2) Ägnar sig åt någon form av uppseendeväckande skenmanöver, liksom svenska artister lanserar tomatsoppor eller låtsas att de ska döpa om sig till ”Black” bara för att någon över huvud taget ska uppmärksamma att de fortfarande sysslar med musik. Man tar de chanser man skapar sig och smider medan järnet är ljummet, det är som det skall.

Men nog kan man väl ändå längta till en framtid då människor inte är beredda att betala 120 kronor för att höra Schwarzenegger säga ”I’ll be back” igen. För det där är alldeles som att mata en tiggande hund: så länge Arnold uppmuntras, så länge Arnold BETALAS för att säga att han kommer tillbaka, så kommer han faktiskt att göra det.