Nu börjar det bli uppsatstider i skolan igen. Den senaste uppsatsen jag skrev var min chef-d’oeuvre om Hjalmar Söderberg våren 2011. När jag tillfrågas om vad den handlade om så har jag ett automatiserat svar som lyder: ”En undersökning av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och de sentida pastischer som sprungit ur verket i syfte att utveckla en postmodern litteraturdidaktik”. Reaktionerna på svaret är tveggehanda: de som inte förstår eller är intresserade av ämnet skrattar åt mig, medan de som är initierade välvilligt mumlar ”mm-hmm” samtidigt som jag ser skepsisens mörka moln TORNA i deras ögonvrår. För det är en grannlaga term att svänga sig med i forskningssammanhang, postmodernismen, eftersom det gamla gardet (akademiker födda innan 1950) tycks se det som en personlig förolämpning när någon säger ”postmodernism” i deras närhet.

Och vem kan lära gamla hundar sitta! Eller har de gamla hundarna kanske rätt? Är postmodernismen kanske bara skit, ändå? Kommer jag att sitta i min svävande bil och hånskratta åt min egen uppsats år 2039? En av de som anser att postmodernism, dekonstruktion och sociala konstruktioner är SNICKSNACK är fysikprofessorn Alan Sokal, som skrev en artikel 1996 där han framställde kvantumgravitation (och fråga mig för GUDS SKULL inte vad det är) som en social och språklig konstruktion, varefter han lät publicera sin artikel i en tidskrift för postmoderna kulturstudier. Grejen var bara den att Sokals artikel var ren och skär GALLIMATIAS, ja pur dynga från första till sista bokstaven, ett mycket medvetet och beräknande sätt för Sokal att driva gäck med de humanistiska vetenskapernas abstrakta, teoretiska luftslott.

Och visst kan även jag drabbas av leda när jag läser Derrida, när jag försöker följa Focaults allra mest uppsluppna krumsprång, när Judith Butler argumenterar för att människokroppen består av en uppsättning kommatecken och mjuka vokaler. Men samtidigt är jag rädd att ett kategoriskt avvisande av nyare teoribildningar – något jag hävdar att mången äldre akademisk herre (de är oftast herrar) gör sig skyldig till – skulle innebära att jag ökar den totala halten av Ulf Brunnberg i min egen kropp, ja att jag långsamt förseglar mitt eget öde att bli gubbe, för gubbe kommer jag oundgängligen att bli, men frågan är HUR LÄNGE jag kan förhala den processen. Och i den stunden man avvisar något för att det är nytt, för att man inte förstår det på direkten, för att det inte liknar det man själv lärde sig i sin blomstring, i den stunden är man JÄVLIGT illa ute inte bara som akademiker, utan också som människa.

Så därför säger jag bring on postmodernismen, postkolonialismen och de allra mest obegripliga utposterna av genusteorin! Låt oss värna om vår espri genom ett kritiskt men ändå öppet sinne, genom att VÄGRA stelna! Låt oss upprätthålla lite jävla RULJANS här i världen!