Det är roligt att läsa förlegad kurslitteratur. Nöjet liknar det att läsa om ”negrer” i Nordisk Familjebok från 1913 (där man minsann får lära sig att negern ”är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska”) fast utan den beska eftersmaken. Det jag läste i dag var en kursbok om filmanalys från 1999, i vilken författaren klargjorde att ”en organisation som investerar i IT signalerar en framskjuten position liksom den privatperson som ståtar med en e-post-adress”. Detta alltså skrivet strax innan IT-bubblan briserade, och visst finns det väl ändå något KITTLANDE i att läsa muntra redogörelser av någonting som står vid randen av en katastrof (typ som när den amerikanska tidskriften Time utnämner Hitler till Man of the year 1938).

Annars är psykologernas kurslitteratur en given hit, i synnerhet kapitlen om Freud och hans allra djärvaste krumsprång. Det alla människor helst av allt vill ha är en penis. Kvinnor plågas hela livet av att inte ha en; män går runt i ständig ångest över att förlora densamma. Den största chocken i en mans liv, menar Freud, det är när han ser en naken kvinna för första gången och börjar fundera över vem i HELVETE som har könsstympat den arme kraken. Och eftersom kvinnan inte har någon penis försöker hon fylla det kroppsliga tomrummet med ett foster i stället, men finns ingen möjlighet till detta så går det bra att kompensera med en ändtarm full med bajs, eftersom det egentligen inte finns någon väsentlig olikhet mellan att föda och att skita.

… Men allra dråpligast läsning hittar man i förlegad kurslitteratur för socionomer! I en av dessa böcker läste jag om den fasansfulla Generation X, en ”ny” människotyp som författaren beskrev med skälvande hand. ”De värjer sig för allt som är Svenssonaktigt”, skrev författaren (man kan se henom framför sig, blickandes nervöst från sida till sida i den fackelupplysta bunkern). ”Genom att aldrig ta något på riktigt allvar undviker de att bli definierade och inordnade i någon form av kategorier” – (författaren tar en paus för att kontrollera att revolvertrumman är fylld) – ”När de går på puben går de närmast på låtsas. De antar ett ironiskt förhållningssätt till stället de vistas på och människorna där.”

Jag vill minnas att 80-talets gothrockare också fick sig en släng av sleven, men att de i kursboken kallades för ”kväsarkvantingar”. Dessa kännetecknas av sin speciella jargong och sina mörka klädesplagg och dödas enklast genom en vässad träpåle i aorta.