För närvarande befinner jag mig på den östafrikanska ön Zanzibar, detta för att fira min mor som närmar sig de sextio, ”den tredje åldern”, livets s.k. twilight years. När jag skriver det här sitter jag i skyl från solen under en palm, spisandes caesarsallad och Kilimanjaro 4,5%, i det att tidvattnet rullar in över en kritvit strand framför mig. Detta är verkligt.

Vi anlände till Dar es Salaam i Tanzania i måndags och tillbringade några dagar i stan, vilket min äldste bror – självutnämnd reseledare – titulerade ”the African experience”. Väl kommen till Zanzibar är det väl snarare något slags colonial experience som sätts på prov. Det är en underlig upplevelse, att vara vit europé på semester i Afrika (ack ja, vi har haft det svårt). På den beach resort där jag nu sitter och skriver detta är man ständigt uppassad av unga afrikaner med stela leenden och sorgsna, döda ögon. Utbredda över stranden, barerna och vid poolområdet ligger mina gelikar, lönnfeta rosa sälar, och rapar skaldjur från sina divaner.

Vid frukosten i morse tappade jag en gaffel på golvet, och innan jag hann böja mig ner för att plocka upp den stod en servitör vid min sida med en ny i handen, skinande ren. Min bror gick för att köpa cigaretter och hotellbutiken var egentligen stängd, men VIPS var den öppen för hans skull och en yrvaken afrikansk kvinna stod i givakt bakom disken.

Det är ju jävligt sjukt, egentligen. Orimligt. Är det omoraliskt att turista på detta sätt? Eller kan jag se det som att jag bidrar till landets BNP? För varje dag här får jag ökad insikt i hur forna tiders kungar, sultaner och faraoner kunde bli så världsfrånvända att de kastade folk från broar för att se om de skulle flyta. Och inte är kungarnas välde över heller, det kommer det kanske aldrig att vara. Jag sitter ju här och smårapar och tidvattnet är närmare nu.

Du som läser detta bör vara medveten om att du lever ett gott liv. Och att det livet – som du förvisso aldrig valde att födas till – det har du fått på bekostnad av andra.